Badareämbetet, bleckslagareämbetet, bokbindareämbetet, bryggareämbetet,  bössmed- och stockmakareämbetet, diversehandelssocieteten, dockstyrelsen, f.d. guld- och silverarbetarämbetet, hovslagareämbetet, linkramhandelssocieten , målareämbetet läs om dessa och alla andra skrån och societer.

Här kan du läsa om skråarkiv i Stockholm. Använd indexet ovan.

B

Badareämbetet (66/01)

Badareämbetet

Enligt 1460 års skottelängd (skattelängd) fanns vid den tidpunkten fyra badare som var föreståndare för de offentliga badhusen i Stockholm. Badareämbetet erkändes som ett särskilt skrå år 1657 på grund av sina förtjänster vid behandling av pesten samma år. I yrket ingick även viss medicinsk behandling.

År 1783 bestod Badareämbetet i Stockholm av endast 6 badaremästare som med tiden minskade ytterligare i antal. Enligt 1807 års författning bestod badarnas uppgift förutom att driva allmänna badhus och bad- och rakstugor även i att utöva vissa mindre kirurgiska ingrepp som koppning och åderlåtning, samt fotvård, kunskap i att stoppa blödningar, anlägga första förband vid benbrott och liknande.

Badareämbetets siste ålderman var Johan Otto Abrahamson (1816-1894). När hans personarkiv, Johan Otto Abrahamsons samling (nr 366) överlämnades till Stockholms stadsarkiv 1971 (accessionsnummer 69/1971) innehöll arkivet även en volym med Badareämbetets protokoll 1692-1735 vilken överfördes till skråarkiven. Volymen har förtecknats i september 2009 i föreliggande förteckning.

Enligt inledning till Abrahamsons personarkiv hade protokollen kommit i hans ägo i egenskap av ämbetets ålderman och även andra av ämbetets handlingar förvarades hos honom och hans efterlevande, men dessa har enligt uppgift förkommit och förstörts. I Abrahamsons arkiv ingår några handlingar rörande badarmästare och gesäller 1826-1832 (volym 1, nr 5). Se även Abrahamsonska släktarkivet (nr 895).

Källor:

Borgmästare och råds arkiv före 1636 (se/ssa/0091 A), Skotteböcker och uppbördsböcker 1460-1469 (G:80) Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81, Stockholm 1987 Lundin, Claes och Strindberg, August, Gamla Stockholm, Stockholm (1882) 1975 Nordisk familjebok, del 2, Stockholm 1904

Bagareämbetet (66/02)

Stockholms bagare var bland de första att organisera sig i en skråsammanslutning. Den 18 december 1486 omnämns i stadens tänkebok att en bagare bötfälldes för överträdelse av Bagarskrået och något senare omtalas ämbetets ålderman.

År 1496 tillkännagav rådet att Bagarna skulle utgöra ett nytt skrå. Den äldsta bevarade skråordningen utfärdades för bagareämbetet någon gång under åren 1506-1512 av borgmästare och råd.

Ny skråordning för Bagareämbetet upprättades 1659 i samband med en omorganisation. År 1744 antogs ett reglemente för Bagaregesällskapet. År 1610 fanns det 8 bagare på Stadsholmen (Gamla Stan), vid mitten av 1600-talet hade antalet ökat till omkring 60. Från den tiden, när malmarna utanför Stadsholmen började bebyggas, flyttade även bagarna ut så att i början av 1800-talet var samtliga stadens bagare mantalsskrivna på Norr- och Södermalm.

Bagarmästarnas skrå upphörde 1848, medan gesällernas organisation fortsatte sin verksamhet och fick betydelse som ett slags tidig fackförening.

I Stockholms stadsarkiv förvaras Bagareämbetets handlingar tiden 1721-1855 och har ordnats och förtecknats i september 2009. Arkivet omfattar 0,3 meter. Ämbetets handlingar finns även hos Kungliga Biblioteket och Nordiska museet.

Källor

Borgmästare och råds arkiv före 1636 (se/ssa/0091 A), Tänkeböcker i renskrift, 1484-1489(A:3) och 1495-1498 (A:6) Lindberg, Folke, Hantverk och skråväsen – under medeltid och äldre vasatid, Stockholm 1964 Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, kopparslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm 1996 Stockholms stads tänkeböcker, 1483-1492, del 2 (s. 183), Stockholm 1944 och 1492-1500, del 3 (s. 310), Stockholm 1930

Bleckslagareämbetet (66/03)

Bleckslagareämbetet i Stockholm inrättades troligen 1670-1673. Bleckslagarna tillverkade lyktor och kallades därför först lyktmakare, olika slags kärl som handfat, hinkar, skrin och vattenkannor samt andra produkter framställda av bleck, t.ex. ljusstakar och husgeråd.

Benämningen ”bleck” avser tunn plåt framställd av olika metaller såsom guld, silver, koppar, mässing, zink m.m. Plåt, däremot, består av tjockare bleck, t.ex. järnplåt och stålplåt (se vidare Plåtslagare- och harneskmakareämbetet nr 66/48).

Yrkena bleckslagare, kopparslagare och plåtslagare arbetade med likartade uppgifter vilket ibland ledde till konkurrens om vissa uppdrag, t ex uppstod fejder under 1700-talet om vilket skrå som skulle arbeta med takplåt. Så länge skråväsendet varade till 1800-talets mitt tillhörde yrkena skilda ämbeten.

Tysken Christopher Gersell blev Bleckslagareämbetets förste ålderman under 1670-talet i Stockholm och Gustaf Klemming ämbetets siste. År 1689 fanns det endast fem bleckslagaremästare, åtta gesäller och en lärpojke.

Antalet yrkesverksamma bleckslagare fortsatte under 1700-talet att vara lågt och översteg aldrig nio mästare i Stockholm. Under 1800-talets första hälft ökade andelen långsamt, mycket beroende på att de europeiska krigen försvårade import av bleckplåt. Flera bleckslagare utökade sin verksamhet med andra produkter, t.ex. så startade Klemming tillverkning av olika slags belysningar samt rustningar och vapen för teaterbruk.

Bleckslagareämbetets arkiv omfattar två volymer, 1739-1881, i Stockholms stadsarkiv. Det finns även en del handlingar hos Nordiska museet.

Källor

Bleckslagareämbetets arkiv (se/ssa/0066/03), Historik, odaterad (volym 2) Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm 1996 Söderlund, Ernst, Stockholms hantverkarklass 1720-1772 – sociala och ekonomiska förhållanden, Stockholm 1943.

Bokbindareämbetet (66/04)

Bokbindareämbetet i Stockholm bildades den 16 juli 1630. I skråordningen fastslogs att bokbindarna hade monopol på handeln med bundna böcker då dessa även verkade som bokhandlare under 1600- och 1700-talen. Detta ledde till höga bokpriser. Monopolet bröts efter Boktryckaresocietetens grundande 1752 då även boktryckarna fick rätt att sälja bundna böcker.

När skråväsendet upplöstes med utgången av år 1846 ersattes bokbindarnas skrå, liksom flera andra, av en hantverksförening, kallad Bokbinderiföreningen i Stockholm. Bokbindaryrket präglades ända till slutet av 1800-talet av att i stort sett alla böcker bands in för hand, s.k. privatbindning. Fr.o.m. 1900-talets början utövades yrket till största delen maskinellt, s.k. förlags- eller partibindning.

En utförlig historik över bokbindarnas verksamhet som även är rikt illustrerad, se Gunnar Mascoll Silfverstolpes festskrift till 300-årsjubileet som också innehåller förteckning över Bokbindareämbetets åldermän 1630-1847 och förteckning över mästare verksamma i Stockholm (s.229-235) m.m.

Bokbindareämbetets arkiv i Stockholms stadsarkiv omfattar endast en volym, huvudsakligen bestående av protokoll 1828-1848, spridda år. Huvudparten av ämbetets handlingar förvaras hos Kungliga biblioteket och Nordiska museet.

Källor

Frösell, Erik, Stridigheterna mellan boktryckare och bokbindare under skråtvångets tid, utgiven av Skolan för bokhantverk, Stockholm 1931

Grip, Ragnar, Konstförvanter och bokbindare i Stockholm 1850-1914, Stockholm 1981

Lundeberg, Catrin, Charles Andersson och Gösta Nylander – bokbindare, Hantverkare i Stockholm , Samfundet Sankt Eriks årsbok 2000

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Silfverstolpe Mascoll, Gunnar, Bokbindare i Stockholm 1630-1930, Stockholm 1930

Bryggareämbetet i Stockholm (66/05)

År 1460 fanns det fyra bryggare i Stockholm, enligt 1460 års skottelängd/skattelängd, vilka i Regel bryggde öl hemma hos någon borgare som hade brygghus. Det första belägget för att Stockholms bryggare hade bildat ett skrå är daterat den 10 februari 1615 då kung Gustaf II Adolf utfärdade ett kungligt plakat i vilket föreskrevs att ”i Stockholms stad skola vissa män förordnas, som till stadens nödtorft, efter det sätt som annorstädes brukligt är, mälta och bryggda kunna”.

År 1621 utfärdades den första kända skråordningen som senare följdes av flera. Utöver bryggerinäring och produktion av maltdrycker fick ämbetet något senare privilegium på tillverkning av brännvin och dess försäljning i Stockholm.

Bryggareämbetet upplöstes den 1 juli 1847 då delägarna bestämde att ombilda ämbetet till att bli enbart en pensionskassa. (Se F.d. Bryggareämbetets i Stockholm pensionskassa, förteckning nr 66/06). Bryggareämbetets Fastigheter och tillgångar överfördes samtidigt till pensionskassan.)

En utförlig historik (främst pensionskassan) med illustrationer, beskrivningar av fastigheter,nkomster, förteckningar över åldermän m.m. har författats av Bryggareämbetets dåvarande ordförande Anders Bjurholm 1905, se nedan. Se även Bryggareämbetets pensionskassas arkiv, serie Ö 1, i vilken flera trycksaker rörande ämbetet återfinns.

Bryggareämbetets arkiv överlämnades till Stockholms stadsarkiv 1980 då det ordnades och förtecknades.Arkivet är ojämnt bevarat och handlingar saknas främst gäller det den äldre perioden. Till arkivet hör även ett antal ritningar som förvaras hos Stadsarkivets kart- och ritningssektion (Ny samling, NS, 74). Bryggareämbetets arkiv omfattar 1,6 meter, tiden 1615-1848. Det förekommer även en del avskrifter av förordningar från 1500-talets senare hälft (serie E).

Källor

F d Bryggareämbetets i Stockholm pensionskassas arkiv (66/06), Styrelse- och revisionsberättelser 1921-1960 med historisk återblick 1847-1947 (B 2:2)

Bjurholm, Anders, F D Bryggare-embetets i Stockholm pensionskassa 1847-1900, Stockholm 1905

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81, Stockholm 1987

F.d. Bryggareämbetets pensionskassa (66/06)

När Bryggareämbetet (se förteckning nr 66/05) upphörde den 1 juli 1847 bildades en pensionskassa av delägarna som vid den tiden bestod av 99 bryggare och bryggarelärlingar i Stockholm. Pensionskassans huvuduppgift bestod i att tilldela delägare (över 50 år) pensioner, men även att bevilja understöd särskilt till förmån för minderåriga barn.

F.d. Bryggareämbetets pensionskassa existerar fortfarande, men verksamheten har nu utökats från att enbart ha varit en pensionskassa till att bland annat utöva studieverksamhet. Dagens delägare är ättlingar i rakt nedstigande led till dessa 99 män. För att bli delägare i kassan krävs att någon av den sökandes föräldrar är delägare i kassan.

Pensionskassans första stadga antogs den 15 mars 1848 och har senare reviderats vid flera tillfällen (se serie B 1). Information om pensionskassans verksamhet finns utförligt beskrivet i nedan nämnda källor.

Bryggareämbetets pensionskassas arkiv överlämnades till Stockholms stadsarkiv 1980. Arkivet omfattar närmare 5 meter handkingar, för tiden 1847-1960. Ett tidsmässigt undantag utgörs av handlingar rörande pensionskassans fasta egendomar och dess förvaltning fr.o.m. 1712 (F:1) som pensionskassan övertog från Bryggareämbetet vid dess upphörande.

I huvudsak består pensionskassans arkiv av protokoll, matriklar och räkenskaper. Fotografier, trycksaker och även föremål förekommer i arkivet. Pensionskassan har begärt att handlingar yngre än 25 år inte skall få utlämnas utan styrelsens medgivande i varje enskilt fall.

Källor

F d Bryggareämbetets i Stockholm pensionskassas arkiv, Trycksaker (Ö 1):

Bjurholm, Anders, F.d. Bryggare-embetets i Stockholm pensionskassa 1847-1900, Stockholm 1905

Rehn, O.G., F.d. Bryggareämbetets i Stockholm pensionskassa – återblick av kassans kamrer, Stockholm 1926

samt

Styrelse- och revisionsberättelser 1921-1960 med historisk återblick 1847-1947 (B 2:2)

Byggmästareämbetet (66/07)

Byggmästare var under skråtiden en benämning på den som förestod eller övervakade utförandet av en husbyggnad. Byggmästareämbetets föregångare i Stockholm var Timmermansämbetet (se förteckning nr 66/77) som erhöll sin första skråordning 1454.

Byggmästareämbetet fick troligen sina rättigheter i slutet av 1600-talet. Antalet byggmästare var aldrig stort, under slutet av 1700-talet fanns ca 10 byggmästare. Däremot var antalet anställda per mästare i jämförelse med andra hantverk stort.

Byggmästarnas huvuduppgift var att organisera och leda arbetare som skulle utföra byggnadsarbeten. Till sin hjälp hade de s.k. verksgesäller vars praktiska kunskaper var så stora att de kunde bygga även utan ritningar. Av byggmästarna krävdes det en betydande insikt i byggnadskonstens teori och de flesta av dem var inte bara arbetsledare och tekniker utan också framstående arkitekter.

Byggmästareämbetets arkiv, 1742-1857, har ordnats och förtecknats under september 2009 och innehåller även gesällskapets handlingar 1738-1859 (serie Ö 1). Vissa handlingar, 1682-1857, bl a allmän skråordning daterad 27 juni 1720, förvaras hos Riksarkivet. Arkivet omfattar 0,5 meter.

Källor

Pursche, Werner, Från timmermans- till byggmästareämbete – ett Stockholmsskrås omvandling under 1600-talet, särtryck ur Stockholms byggmästareförening 1889-1964, Stockholm 1964

Nordisk familjebok, del 4, Stockholm 1905

Bössmed- och stockmakareämbetet (66/08)

Utöver Smedsämbetets skrå (se nr 66/64) fanns andra närbesläktade skrån, däribland Bössmed- och stockmakareämbetet. Bössmeder smidde järnkanoner och handbössor, stockmakare tillverkade bösskolvar. Se även Klen- och pistolsmedsämbetet (nr 66/30). Förteckningar och biografier över vapensmeder verksamma i Sverige under 1600- och 1700-talen se Kåa Wennbergs sammanställning nedan.

I Stockholms stadsarkiv förvaras endast en volym tillhörande Bössmed- och stockmakareämbetet. Den innehåller konceptprotokoll, troligen från 1740-talet.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Wennberg, Kåa, Svenska böss- och pistolsmeder, Stockholm 1989

D

Diversehandelssocieteten (66/09)

Diversehandel står för handel (minuthandel) med olika slags varor, som t ex sybehör och specerier. Minuthandel innebär handel i smått (även kallat detaljhandel och kramhandel) och härrör sig från att vissa personer från medeltiden i sin handel var bundna till vissa minimikvantiteter till skillnad från handel i större format, ”gross”, som senare sköttes av Grosshandelssocieteten (se nr 66/15).

Enligt Stockholms handelskollegium bildades Diversehandelssocieteten på 1760-talet, men något reglemente utfärdades aldrig.

Diversehandelssocietetens arkiv omfattar en volym, 1843-1847, innehållande konceptprotokoll, koncept, revisionsberättelser och verifikationer samt en äldre arkivförteckning . För protokoll åren 1750-1764 se Borgerskapets äldstes arkiv, nr 169 A, serie A I a1. Diversehandelssocieteten har förtecknats i september 2009.

Källor

Boalt, Bengt, Burskapsbestämmelser, ämbeten och societeter i Stockholm – 1773, Stockholm 1941

Nordisk familjebok, del 6, Stockholm 1907; del 18, Stockholm 1913

Dockstyrelsen (66/10)

Dockmästaren var arbetschef för fartygsdockorna och förestod dockorna i både tekniskt och ekonomiskt avseende. Dockorna används för både reparation och byggande av fartyg. I Stockholm kallades organisationen för dem som ansvarade för arbetet med fartygsdockor för Dockstyrelsen.

Dockstyrelsens arkiv, 1742-1908, omfattar 0,4 meter. I arkivet ingår till exempel protokoll 1852-1888, kontrakt 1852-1890, kassaböcker för Skeppsdockorna och Tjärhovet 1869-1870, odaterade kartor och planer över Beckholmen.

Handlingar rörande dockor förekommer även i Grosshandelssocietetens arkiv (nr 66/15), se liggare rörande dockbyggnaden på Beckholmen 1848-1851 (serie D 2), arbetsrapporter från dockbyggnaden på Beckholmen 1848-1851 (E 4) och räkenskaper för Beckholmens skeppsdockor 1848-1910 (G 8-G 9) samt årssammandrag för skeppsdockorna (G 10:1).

Källor

Nordisk familjebok, del 6, Stockholm 1907

F

Fiskköpareämbetet (66/11)

Den 9 april 1684 utfärdades ett kungligt brev som fastställde Fiskköpareämbetets privilegier och som senare förnyades 8 mars 1726 och 14 december 1763.

Privilegiebrevet kom att gälla under hela Fiskköpareämbetets verksamhetstid och reglerade främst två viktiga sidor av fiskköparnas verksamhet. Dels gav det dem rätt att i Stockholms skärgård, Mälaren och Hjälmaren uppköpa och anskaffa alls slags fisk som de kunde komma över, dels också rätt att anskaffa och föra med sig färsk fisk som var till salu från orter utanför staden, s.k. ”landsköp”.

Det var alltså ett vidsträckt område som öppnades för fiskköparnas handelsresor för inköp till en växande huvudstad och ökat behov av fiskleveranser.

Försäljningen av fisken sköttes av fiskhandlare i salubodar och torgens månglerskor, men mest av fiskköparnas hustrur i de s.k. fiskarhusen som under 1700-talet var belägna vid Norr- och Söderström.

Stockholms fiskköpareämbete upphörde i och med skråväsendets upphävande 1846.

I Stockholms stadsarkiv finns endast ett fåtal handlingar från Fiskköpareämbetet, 1741-1833, spridda år. Något fler förvaras hos Nordiska museet, 1710-1860.

Källor:

Boalt, Bengt, Burskapsbestämmelser, ämbeten och societeter i Stockholm -1773, Stockholm 1941

Söderlund, Ernst, Stockholms fiskköpareämbete, särtryck ur Studier i ekonomi och historia, Stockholm 1944

G

Garvareämbetet (66/12)

Garvarna framställde få och enkla produkter av allmänna förbrukningsvaror, främst sulläder, bindsul- och passerläder, smorläder och jufter (ett särskilt mjukt och vattentät läder som bl.a. används till skor och bokband). Arbetet krävde att garverierna var belägna nära vatten. Till skillnad från de flesta andra hantverk kunde garvaryrket bedrivas i stor skala vilket innebar stora ekonomiska fördelar.

Garverier hade funnits på Kungsholmen ända från 1600-talets mitt och drevs främst av tyskar.

Under 1700-talet blev familjen Westin dominerande bland garvarna. Garvareåldermannen Jacob Westin (1810-1880) hörde till den tredje generationen garvare i sin släkt och övertog ca år 1830 faderns rörelse i området kring Garvargatan ned mot Norr Mälarstrand. (Se även Jacob Westins samling, förteckning nr 992.)

Garvarämbetets arkiv består av två volymer som huvudsakligen innehåller protokoll 1758-1833 och in- och utskrivningsbok 1828-1847. Ämbetets handlingar förvaras även hos Uppsala universitetsbibliotek 1637-1844 och gesällskapets handlingar hos Nordiska museet 1822-1868.

Källor

Conradson, Birgitta, Kungsholmen öster om Fridhemsplan, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 99, Stockholm 1994

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.) Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Söderlund, Ernst, Stockholms hantverkarklass 1720-1772 – sociala och ekonomiska förhållanden, Stockholm, 1943.

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81, Stockholm 1987

 

Gelbgjutareämbetet (66/13)

Gelbgjutare framställde mässing, vars huvudbeståndsdelar beståndsdelar utgörs av koppar och zink, samt tillverkade föremål av materialet. Namnet gelbgjutare kommer av tyskans ”gelb” för gul. I mitten av 1600-talet började mässing tillverkas kontinuerligt i Sverige, innan dess importerades många mässingsföremål som t.ex. ljuskronor och ljusstakar till kyrkor.

Bland mässingshantverkarna räknas även bältare, gryt- och klockgjutare, gördelmakare och mässingsslagare. Gelbgjutare började uppträda i början av 1700-talet och ökade så i antal att yrkesgruppen blev den mest dominerande bland mässingsgjutarna under 1800-talet i Sverige. Bland de föremål som gelbgjutare tillverkade kan nämnas mortlar, skedar och andra saker till hushållet, bjällror, vikter, strykjärn, ljusstakar och olika slags beslag.

I Stockholms stadsarkiv förvaras endast en volym, 1793-1849, spridda år, i Nordiska museet finns flera handlingar, 1705-1874, däribland en allmän skråordning antagen den 27 juni 1720.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Svensk uppslagsbok, del 12, Malmö 1955

Glasmästareämbetet (66/14)

Glasmästare var verksamma i Stockholm och andra städer redan under medeltiden. Den första skråordningen för Stockholms glasmästare antogs 1585. Enligt skråordningen skulle högst sex glasmästare få ingå i skrået, varav två till största delen skulle syssla med att måla glasfönster. Det fanns också krav på att ingen skulle bli antagen i skrået utan att vara utlärd och kunna visa upp lärobrev samt att ha varit i tjänst hos mästare under ett år och då utfört ett mästerstycke som oftast bestod av lyktor, lampetter och fönster. Utbildningstiden omfattade fem år före året hos en mästare.

När skråförordningen upphävdes i slutet av 1846 anslöt sig hantverkare av olika slag till hantverksföreningar. Först 1903 bildades en förening för glasmästarna i Stockholm, Stockholms glasmästeriidkareförening.

Glasmästareämbetets arkiv i Stockholms stadsarkiv omfattar endast en volym, 1828-1843 huvudsakligen innehållande protokoll. Protokoll, 1812-1848, förvaras även hos Kungliga biblioteket. Större delen av arkivet, 1585-1836, samt föremål förvaras hos Nordiska museet.

Källor

Landström, Gust., Stockholms glasmästare under skråtiden, Särtryck ur svensk hantverkstidning nr 16, 1932

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Grosshandelssocieteten (66/15)

Stockholms grosshandelssocietet bildades på 1730-talet. Handel ”en gros” (franska för ”i stort”) innebär handel med större partier varor som inköps från producenterna och avsätts till andra köpmän, men inte till den konsumerande allmänheten till skillnad från detaljhandel (minuthandel).

Grosshandelssocieteten, som var en sammanslutning för dessa handlare, grundade exempelvis Frans Schartaus handelsinstitut på 1860-talet för utbildning av blivande handelsmän och köpmän (numera Frans Schartaus gymnasium, se arkivförteckningar nr 1349 och 1925). Detta för att hedra grosshandlaren Frans Schartaus stora insatser för att avvärja den katastrof som hotade Stockholms handelsmän under 1857 års handelskris.

Enligt en arbetsordning (tryckt 1914) krävdes för inträde i Grosshandelssocieteten att man hade erhållit burskap som grosshandlare i Stockholm och att man för egen räkning eller som ledare utövade grosshandels-, skeppsrederi- eller större industrirörelse. Societetens ändamål var att främja och underlätta handel och sjöfart genom sin verksamhet samt att utdela understöd och pensioner (se pensionsreglemente 1914, serie B 2).

Stockholms grosshandelssocietet existerar fortfarande och ägnar sig numera åt utdelning av stipendier för studier inom handel och sjöfart samt ge understöd till äldre grosshandlare och deras anhöriga. Societeten delar även ut bidrag till maritima verksamheter, huvudsakligen historiska, däribland ”Briggen Tre Kronor”.

Sjöfartsverksamhetens betydelse från äldre tid märks även i arkivet som innehåller en hel del handlingar rörande sjöfart och skeppsdockor. I arkivet förekommer även handlingar rörande Frans Schartaus handelsinstitut och andra fastigheter som Kastenhovshuset och Hotell Rydberg. Grosshandelssocietetens arkiv är det största bland de skråarkiv som förvaras i Stockholms stadsarkiv och omfattar närmare 15 m handlingar, tiden 1738-1973.

Hälften av arkivet består av olika räkenskapsserier. Verifikationer (serie G 6 A) 1921-1975 har gallrats enligt medgivande från societeten. I övrigt består arkivet exempelvis av societetens protokoll 1797-1954 (serie A 1), inkomna handlingar 1758-1896 (serie E 1), handlingar rörande burskap 1763-1861 (serie F 2). Tidsmässigt är handlingarna ojämnt bevarade. Möjligen kan det vara så att vissa äldre handlingar fortfarande finns kvar hos Stockholms grosshandelssocietet.

Källor

Stockholms grosshandelssocietets arkiv (se/ssa/0066/15), Reglementen och arbetsordningar 1815-1914 (B 2)

Boëthius, Bertil, Magistraten och borgerskapet i Stockholm 1719-1815, Stockholm 1943

Nordisk familjebok, del 10, Stockholm 1909

Guld- och silverarbetartarnas sjuk- och begravningskassa (66/16)

Verksamheten startade 1824 och upphörde den 30 september 1949 då kassan uppgick i Stockholms Erkända Sjukkassa (formellt upplöst den 2 juni 1950), se även Guld- och silverarbetarämbetets arkiv (förteckning nr 66/17). Sjukkassans arkiv överlämnades till Stockholms stadsarkiv den 26 juni 1950 (accessionsnummer 18/1950). Arkivet omfattar 1 meter handlingar för tiden 1824-1950.

Ur historiken i förteckningen:

Föreliggande kassa uppstod 1824. Guld- och silverarbetarnas gesällskap inlämnade 11 mars samma år till Politie-, byggnings- och ämbetskollegium ett förslag till reglemente för en sjuk- och begravningskassa. Kollegiet tillstyrkte, men Magistraten ansåg förslaget sakna erforderlig klarhet och dessutom strida mot författningarna. Ett omarbetat förslag vann dock 12 november Magistratens godkännande.

1824 års reglemente stadgade att en kassaförvaltare och två ordningsmän skulle leda kassan. Kassaförvaltaren skulle vara mästare till yrket och väljas på ett år. Ordningsmännen tillsattes av gesällerna själva på ett halvts års mandat.

Stadgarna förnyades fortlöpande. Mindre ändringar gjordes 1848, 1863 och 1879. Större ändring gjordes 1895 då kassan uppdelades i två klasser: en äldre och en yngre klass. 1907 bildades så en understödsfond, avsedd att hjälpa äldre behövande medlemmar med inbetalandet av kvartalsavgiften till kassan. 1934 nådde organisationen sin slutgiltiga form, med fyra klasser i både sjuk- och begravningskassan.

Efter 1910 års sjukkasselag trätt i kraft mottog man statligt bidrag som erkänd sjukkassa. Kommunalt bidrag erhölls också. 1913 införlivades C G Hallbers GAB Personals Sjuk- och Begravningskassa med den ursprungliga kassan. Till de tidigare 42 medlemmarna kom nu ett tillskott på 216 personer.

1923 ändrade kassan namn till Guld- och Silverarbetarnas Sjuk- och Begravningshjälpkassa. Moderskapspenning infördes 1925 med anledning av den nya lagen om moderskapsförsäkring.

En ny sjukkasselag nödvändiggjorde 1935 kassans omvandling till fristående yrkessjukkassa. Kassans framsynthet framgår av att den 1947 införde fri sjukvård under 360 dagar för en och samma sjukdom. Trots att riksdagen 1946 antagit regeringens förslag om obligatorisk sjukvårdsförsäkring ansågs exemplet värt efterföljd.

Den obligatoriska sjukvårdsförsäkringens införande 1 juli 1950 betydde slutet för Sveriges äldsta existerande privata sjukkassa. Vid sammanträden 27 april och 17 augustr år 949 antog medlemmarna styrelsens förslag att låta kassan uppgå i Centralsjukkassan.

Tack vare den stora sjukkassefonden lyckades man lösa in samtliga medlemmar, trots att många var uppe i 70–80-årsåldern. Vid årsmötet 15 december 1949 skänktes ”skrålådan” till Nordiska Museet genom dess representant Bengt Bengtsson. Kassan upplöstes formellt vid ett extra medlemsmöte 2 juni 1950, lett av ordföranden John Johansson.”

Sjuk- och begravningskassans arkivförteckning har delvis reviderats och moderniserats i september 2009, men ordningen från 1978 års arbete har behållits. Arkivet innehåller bl.a. protokoll 1860-1950 (serie A), stadgar 1824-1944, spridda år (B 3), medlemsförteckningar 1824-1949 (D 1), fotografier 1924-1949, spridda år (K).

Källor

Guld- och silverarbetarnas sjuk- och begravningskassas arkiv (se/ssa/0066/16), Inledning till arkivförteckning 1978 (D 2)

Guld- och silverarbetarämbetet (66/17)

Till de äldsta och mest aktade ämbetena hör Guld- och silverarbetarämbetet, mycket beroendepå att arbetet med ädla metaller hade pågått sedan urminnes tider och att yrket ha konstnärliga inslag, men också för att det var förknippat med stadens finanser i äldre tid då Mynten innehöll guld. Guldsmed var från början en benämning på den hantverkare som arbetade med guld och silver och med infattning av ädelstenar i dessa metaller.

Först på 1900-talet uppstod benämningen silversmed. Guldsmedsämbetets medlemmar arbetade dels på beställning, dels med försäljning i bodar och på marknader. Enligt 1460 års skottebok (skattelängd) fanns det 11 verksamma guldsmeder i Stockholm vid den tiden, år 1770 var antalet 51. Ett guldsmedsämbete i Stockholm omtalas 1473 i rikets råds stadga för guldsmeder, men den äldsta bevarade skråordningen för Stockholms guldsmeder är från 1501 och utfärdad av Borgmästare och råd.

I allmänna författningar för guldsmeder som utformades av rikets råd i slutet av 1400-talet bestämdes bland annat att: guld- och silverhaltens mängd i arbetena fastställdes, all nedsmältning av mynt förbjöds, märkning av guld- och silversmide blev obligatoriskt och att yrket endast fick utövas i städer.

Stockholmsguldsmederna fick även en kontrollfunktion då de hade i uppgift att övervaka landsortsstädernas guldsmeder och ingripa mot dem som sålde underhaltiga varor, ansvara för kravet att yrkesskicklighet upprätthölls samt se till att ingen guldsmed utövade sitt yrke utan att först ha avlagt mästarprov inför stockholmsämbetets guldsmedsmästare.

När skråväsendet upphävdes i slutet av 1846 organiserade sig guldsmederna i hantverksföreningar. En sjuk- och begravningskassa, Guld- och silverarbetarnas sjuk- och begravningskassa, var verksam 1824-1950, se arkivförteckning nr 66/16.

I Stockholms stadsarkiv förvaras tre volymer tillhörande Guld- och silverarbetarämbetet 1710- 1874. Dessa innehåller till större delen protokoll och död- och begravningslådans räkenskaper, men exempelvis också reglementen utfärdade 1788-1863. I övrigt förvaras ett flertal handlingar hos Kungliga biblioteket, 1501-1877.

Källor

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholm stad nr 81,Stockholm 1987

Lindberg, Folke, Hantverk och skråväsen under medeltid och äldre vasatid, Stockholm 1964

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare,koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Söderlund, Ernst, Stockholms hantverkarklass 1720-1772 – sociala och ekonomiska förhållanden, Stockholm 1943

 

Gördelmakareämbetet (66/18)

Gördelmakare är en direkt översättning av tyskans Gürtelmacher, en yrkesgrupp som vid medeltidens slut alltmer övertog de uppgifter som bältarna hade haft. Namnet ”gördel” kommer av de metallslagna spännen (gördlar) som under 1500- och 1600-talen var en viktig del i både manliga och kvinnliga dräkter.

Gördelmakarnas föregångare, bältarna (även kallade remsnidare och remslagare), framträdde under 1300-talet som en yrkesgrupp i Sverige och en skråordning för bältaregesäller upprättades under 1430-talet. Bältarna tillverkade bälten, remtyg m.fl. läderarbeten, ofta med beslag av mässing eller ädelmetall. Dess verksamhet upphörde och övertogs av gördelmakarna ca 1600.

Gördelmakarna gjorde samma slags arbeten som bältarna, men övergick så småningom till rent metallhantverk. Med tiden närmade de sig alltmer gelbgjutarnas yrkesområde och vid skråväsendets avskaffande med utgången av 1846 jämställdes de med gelbgjutarna som då dominerade tillverkningen av mässingsföremål (se Gelbgjutareämbetet, förteckning 66/13).

Gördelmakareämbetet i Stockholm bildades 1666 och bestod då av fyra gördelmakare av tyskt ursprung. Konkurrens med närbesläktade skrån (mässingsslagare, handskmakare, gelbgjutare m.fl.) ledde till att Ämbetskollegium den 26/1 1686 upprättade en beskrivning över dessa ämbetens uppgifter i vilken bestäms att Gördelmakareämbetet skulle tillverka:

1) "gördlaregehäng och karbinremmar med de beslag, som komma därpå,
2) jämväl alla slags kuskebeslag,
3) hafvandes tillstånd allehanda främmande arbete av koppar och messing att förgylla och försilfvra, ehvad namn det vara må.”

Gördelmakareämbetets arkiv i Stockholms stadsarkiv består av två volymer, 1822-1876, innehållande protokoll från både ämbetets och dess gesällskap samt vissa av gördelmakare- gesällskapets räkenskaper. Hos Kungliga biblioteket finns protokoll, in- och utskrivningar och lådräkning 12/6 1668-1703.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.); Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Simonsson, Ivar, Från mäster Henrik Gördelmakare till Metallfabriksaktiebolaget C.C. Sporrong & co 1661-1891 – Ett bidrag till det stockholmska metallarbetets historia, Stockholm 1942.

H

Hattmakareämbetet (66/19)

Hattmakareämbetet i Stockholm grundades 1597. Under medeltiden kallades hattmakare för filtare efter tygmaterialet filt. Särskilt under 1800-talet och i början av 1900-talet var hattmakeri ett blomstrande hantverk. Hattstofferare var en närstående yrkesgrupp som också sysslade med hattar (arkiv saknas hos Stockholms stadsarkiv) och bildade ett eget skrå i Sverige 1635. Deras verksamhet bestod i att de klädde och sålde hattar och motsvaras närmast av vår tids modister.

Hattmakareämbetets arkiv i Stockholms stadsarkiv omfattar endast en volym innehållande protokollsutdrag 1690 och memorialprotokoll 1827-1833, spridda år. Vissa andra handlingar finns bevarade hos några andra institutioner.

I Stockholms stadsarkiv har forskning om hattmakare i Stockholm som bygger på olika arkivs källmaterial under lång tid bedrivits av Curt Hauffman, vilken i flera publikationer har dokumenterat och beskrivit hattmakarnas verksamhet, se nedan.

Källor:

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.9, Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Hauffman, Curt:

Hattmakaråldermän och Konstrijke mästare i Stockholm 1650-1750, Stockholm 2009 Hattmakaren Elias Hoffman och hans hustru Christina Udd, Genealogiska föreningen, Stockholm 2001

Hattmakarnas låda i Stockholm 1650-1750, Stockholm 1997

Hattmakaråldermannen Mårten Hoffman, Genealogiska föreningen, Stockholm 2002

Hattmakerier i Stockholm 1650-1750, Stockholm 1992

Hattmakarämbetet i Stockholm 1650-1750 – källor i Riksarkivet, Stockholm 1994

Hattmakarhustrur i Stockholm 1650-1750, Stockholm 1989

Hattmakargesäller i Stockholm, Stockholm 1993

Hattmakare i Stockholm 1650-1750, Stockholm 1986

Hovslagareämbetet (66/20)

Hovslagarens uppgift var att sko hästar och att tillverka hästskor och hästskosöm. Arbetet var närmast en specialisering inom smedens arbetsområde. Hovslagaren blev ett yrke först sedan hästskon kommit i bruk under 1000-talet.

Huvudparten av Hovslagareämbetets handlingar, 1623-1868, förvaras hos Nordiska museet. I Stockholms stadsarkiv finns endast en volym, 1828-1846, spridda år.

Källor:

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Hyrkusksocieteten (66/21)

Benämningen hyrkusk förekommer inte förrän vid 1700-talets början. Hyrkuskar omtalas 1720 i Ämbets- och byggningskollegium (se förteckning nr 134) och en hyrkusk varnades 1727 för att med skjutsning ha skadat åkarämbetena. Den första taxan för hyrkuskar utfärdades 1731 av Ämbets- och byggningskollegiet.

År 1741 utfärdades det första reglementet för Hyrkusksocieteten av Kungl. Maj:t. Societeten företräddes av en ålderman (ordförande) och de sammanträdde två gånger per år under magistratens rådbisittares överseende. Från början utgjordes societeten av 15 hyrkuskar.

Hyrkusksocieteten var i konflikt med Åkareämbetena på Norrmalm och Södermalm särskilt under andra hälften av 1700-talet då båda konkurrerade om att få skjutsa personer med häst och vagn (se förteckningar nr 66/89-90).

I slutet av 1800-talet utfärdades bestämmelser av Överståthållarämbetet avseende droskverksamhet och yrkesgruppernas fördelning tog form. Vid samma tid, då hyrkuskrättigheter även hade börjat tilldelas bolag, tillkom hyrkuskverken Frey, Gustaf Joulin, E.A. T. Nybergs hyrkuskverk och C.G. Landström i Stockholm.

Det ytterst sporadiskt bevarade Hyrkusksocietetens arkiv består av en volym innehållande utdrag ur Ämbets- och byggningskollegiums protokoll 1774 samt memorialprotokoll 1828, 1832 och odaterade.

Enligt uppgift förvaras även vissa handlingar hos privatpersoner, se bilaga. Ett antal tryckta förteckningar över hyrkuskarnas taxor, 1773-1900, förvaras i Stockholms stadsarkivs bibliotek.

Källor

Samuelsson, Eivor, Stockholms åkare genom tiderna, Stockholm 1953

Wästberg, Per, Hyrkuskens berättelser, Stockholm 2003

J

Järnbärarämbetet i Stockholm (66/22)

Ur arkivets historik: ”Stockholms järnvåg kom till under medeltiden, exakt hur gammal den är har ej gått att fastställa. Enligt Magnus Erikssons stadslag 1349 var mälarlandskapen och deras städer skyldiga att väga och kontrollera exportjärnet å Stockholms järnvåg.

Vågen var under sin verksamhet belägen på tre platser i Stockholm: t.o.m. år 1661 vid Järntorget, mellan åren 1662-1862 ”Järngraven” vid Slussen samt från 1865 till 1885 vid Djurgårdsvarvet.

Administrativt lydde Järnvågen under Handelskollegiet fram till 1814, därefter under Drätselkommissionen (senare Drätselnämnden) fram till 1885.

Järnbärarnas (från början benämnda järndragare) äldsta förordning är från 1663, vilken förnyades och förändrades tid efter annan. Järnbärareämbetet bestod från början av 100 man indelade i tio rotar, år 1778 utökades antalet till 120, år 1837 till 150, år 1846 till 175 samt år 1855 till 192 indelade i 16 rotar.

Dessutom hölls alltid några hyrkarlar i reserv. Järnbärareämbetet bestod dessutom av en ålderman samt en rotmästare för varje rote, tagna från bärarnas egna led.

Järnbärarna indelades i ordinarie och extra ordinarie bärare. De ordinarie bärarna indelades i ”egna karlar” och ”änkekarlar”. De sistnämnda var fast anställda men skulle för viss tid försörja en änka efter en ordinarie bärare.

När någon ordinarie bärare av olika orsaker kunde tvingas avgå, t ex av ålder och sjukdom, blev han s.k. ”gubbe”. Han ersattes då i roten av en ”halvkarl” som erhöll halva lönen, medan andra halvan gick till ”gubben”.

De extra ordinarie bärarna, även kallade ”hjälpkarlar”, var inte fastställda i Järnvågen utan fick rycka in vid behov. I 1762 års reglemente stadgades at minst 10 extra ordinarie karlar alltid skulle finnas vid vågen för att vid tillfälliga vakanser kunna sättas i arbete.

Mönstring av järnbärarna hölls årligen, varje vår vid månadsskiftet april-maj samt efter säsongens slut, den 28 oktober. Då skulle såväl ordinarie som extra ordinarie närvara.

Från år 1797 mönstrades extra ordinarie tidigare så att, om de skulle tjänstgöra vid vågen, kunna säga upp andra tillfälliga arbeten. Protokoll över mönstringarna finns bevarade fr.o.m. år 1787.

Järnbärarnas låda omtalas första gången i 1691 års reglemente. Ur denna låda skulle död- och begravningspengar utbetalas. Enligt uppgift i Handelskollegiets protokoll av den 25 november 1766 föreslogs då inrättandet av en sjuklåda.

Sjuklådan grundades dock först år 1794, till vilken Grosshandelssocieteten skänkt en grundfond, 50 riksdaler. Dessa två separata lådor sammanslogs 1835 varefter den kallades Järnbärarelagets i Stockholm sjuk- och begravningslåda.

Vid sidan av sitt ordinarie arbete, hade flertalet järnbärare olika bisysslor. Arbetet vid vågar var ju säsongsbetonad och under hela vintern gick bärarna sysslolösa.

Många arbetade hos bryggare eller sysslade med olika vedarbeten. Att driva små krogar var även en vanlig bisyssla bland järnbärarna och deras hustrur.

Järnbärarna var dessutom ålagda att utföra vissa uppdrag för staden, bl.a. att biträda vid eldsvådor, att tjänstgöra som extra polisbetjänter vid högtidligare tillfällen och i orostider. De fick även bära lik, såväl koleralik som kungliga lik.

När en kung skulle begravas utsågs 16 järnbärare att bära liket. Härom berättar Ture Nerman:

Men nu kommer något ganska lustigt, åtminstone tragikomiskt. De varje gång 16 järnbärarna utförde alltså ett mycket maktpåliggande arbete men – de fick inte synas. De fick gå – under det kläde som hängde ned kring katafalken. Utanför gick höga officerare och låtsades bära!´

Skyldigheten att uppväga järn i Sverige avskaffades 1864. Stockholms Järnbärarlag upplöstes 1872. Därefter fick exportfirmorna själva hålla sig med bärare. Stockholms järnvåg lades ned 1885.

Förutom i det nedan förtecknade arkivet återfinns handlingar rörande järnbärarna i Handelskollegiets arkiv, främst i protokoll samt serien E V d, Betyg m fl handlingar angående antagning av järnbärare 1754-1806, 1 bunt. Efter 1814 återfinner man järnbärarna i Drätselkommissionens (Drätselnämndens) protokoll och handlingar”.

Järnbärareämbetets arkiv är tämligen väl bevarat om än ojämnt tidsmässigt. Här finns i synnerhet flera rullor och förteckningar bevarade tiden 1686, 1780-1886 (serierna D 1-D 5), samt protokoll 1760-1825, räkenskaper 1749-1875 och inkomna handlingar 1743-1872. Arkivet omfattar 0,8 meter handlinar.

Källor:

Järnbärareämbetets i Stockholm arkiv (se/ssa/0066/22), Inledning till arkivförteckning 1976 (D 6)

Nerman, Ture, Järnbärarna, Stockholm 1936

Järnkramhandelssocieteten (66/23)

Stockholms järnkramhandelssocietet, tidigare benämnd järnkrämarsocietet, bildades 1651 och upphörde 1847 då skråväsendet upplöstes. Den efterträddes vid samma tidpunkt av Järnkramhandlarnas pensions- och begravningskassa som i sin tur upphörde 1873.

År 1890 bildades en ny organisation, Stockholms jernkramhandlarförening, som återtog äldre tiders traditioner. Kramhandel (även kallad minuthandel) är ett annat ord för detaljhandel och innebär handel med varor i mindre partier till skillnad mot grosshandel. Järnkramhandeln bestod av handel med mindre föremål av järnföremål, som exempelvis spik, vilka idag saluförs av järnaffärer.

De första järnkramhandlarna i Stockholm var sex borgare från Arboga som blev societetens stiftare. Orsaken till att en rörelse bildades i Stockholm var inte i första hand handeln med järnkram i allmänhet utan efterfrågan på byggnadssmide under 1600-talets livliga byggnadsverksamhet. Före societetens bildande öppnades den första järnhandeln i Stockholm, Hans Krusbarts bruksbod vid ”Norreport”, år 1646.

Se vidare Folke Wernstedts utförliga (och illustrerade) redogörelse för järnkramhandels- societetens verksamhet 1651-1890, med förteckning över järnkramhandlare och biografiska anteckningar 1647-1889 samt förteckning över societetens och pensionskassans åldermän

(fr.o.m. 1739 kallade förtroendemän) 1651-1847, societetens bisittare, äldste och deputerade 1710-1847 m.m.

Järnkramhandelssocietetens arkiv omfattar en volym, 1770-1848, spridda år, som innehåller memorial- och konceptprotokoll samt förslag till reglemente (1848). Protokoll 1744 och 1768 ingår i Borgerskapets äldstes arkiv (förteckning nr 169 A). Ett antal övriga bevarade handlingar, 1651-1874, förvaras hos Nordiska museet, se bilaga.

Källor

Boalt, Bengt, Burskapsbestämmelser, ämbeten och societeter i Stockholm – 1773,Stockholm 1941

Wernstedt, Folke, Järnkrämare i Stockholm 1651-1890 – Historiska och biografiska anteckningar, Stockholm 1935

K

Kaffeskänkssocieteten (66/24)

År 1685 var året då kaffet kom till Sverige och två år senare stod drycken upptagen som medicin i apotekarnas prislistor. År 1728 började kaffedrickning bli populärt i Stockholm och flera kaffehus (kaffeserveringar) inrättades. Kaffet var från början en exklusiv och dyrbar dryck. Gästerna var ofta herrar ur de högre stånden.

De första kaffehusen låg oftast en eller flera trappor upp i husen. Under 1780-talet var till exempel Maja-Lisas kaffehus vid Gråmunkegränd i Gamla Stan ett av de mer kända. Förutom kaffe serverades även te, choklad, arrak och punsch på kaffehusen.

Under 1700-talet utfärdades i flera omgångar förbud mot kaffedrickande vilket ledde till att många kaffehusvärdar serverade kaffe i smyg, det fanns till och med hemliga klubbar i en del städer. Förbuden upphörde 1802.

Kaffeskänkssocietetens arkiv omfattar endast en volym med konceptprotokoll och förteckning över societetens ledamöter 1773-1774, förtecknad i september 2009.

Källor

Järbe, Bengt, Krogarnas Stockholm, Stockholm 1971

Rehnberg, Mats, Stora krogboken, Stockholm 1987

Kakelungns- och krukmakareämbetet (66/25)

Under 1500-talet kom krukmakare (då kallade pottmakare) från utlandet till Sverige för att tillverka kakelugnar, i början främst till de kungliga slotten. Krukmakareyrket var liksom flera andra hantverk ett stadshantverk och fick med få undantag bedrivas utanför städerna under skråtiden.

Kakelugnsmakareämbetet i Stockholm hade sitt ursprung i Krukmakareämbetet som bildades i Stockholm i slutet av 1500-talet (troligen 1580-tal). Senare bildades ett ämbete under vilket Länge även flertalet av krukmakaremästarna i landsortsstäderna lydde Ämbetet i Stockholm. kallades Krukmakareämbetet 1703-1748, Kakelugnsmakareämbetet 1748-1754, Kakelugnsoch krukmakareämbetet 1754-1784 samt åter igen Kakelugnsmakareämbetet 1748-1846.

Kakelugnsmakarens arbete fördelade sig på två klart skilda områden som båda hade mer eller mindre nära anknytning till två andra hantverksyrken, krukmakarens och murarens. Kakelugnsmakaren tillhörde från början samma skrå som krukmakaren och var senare Förenade i samma ämbete. I uppsättningen av kakelugnar ingick en del murningsarbete, men i övrigt hade inte Kakelugnsmakareämbetet någon direkt anknytning till Murmästareämbetet (se förteckning nr 66/42).

Under 1800-talet blev kakelugnstillverkningen mer dominerande, även om tillverkningen av Större krukor för konservering av matvaror fortsatte under hela seklet. När fabrikstillverkade kakelugnar började bli vanliga under seklets andra hälft övergick många krukmakare till att enbart sätta upp kakelugnar.

Kakelugns- och krukmakareämbetets arkiv omfattar 0,3 hm, tiden 1703-1906, huvudsakligen bestående av protokoll och lådräkningar. I Nordiska museet förvaras även vissa handlingar, 1684-1846, bl.a. en allmän skråordning upprättad 1720.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare,

koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Kalk-, krit- och stenkolsmätarna (66/26)

Redan under medeltiden fanns särskilt anställda mätare av olika varor. Mätarnas yrke var nödvändig och lagstadgad vid handel på grund av de invecklade och divergerande måttsystemen vid denna tid och även senare.

Under 1600-talet organiserades mätarna efter skråmönster i två lag: salt- och spannmålsmätarna samt kalk-, krit- och stenkolsmätarna. Instruktion för de senare upprättades den 30/5 1674.

I Stockholms stads ordinantier (tryckt år 1679) finns en rad förordningar som fastslår hur och var mätandet skulle göras. Mätningsskyldigheten upphörde i Stockholm för inkommande varor 1872.

Till större delen består Kalk-, Krit- och Stenkolsmätarnas arkiv av förteckningar över mätare och ledamöter, 1800-tal. Totalt omfattar arkiv 0,2 hm, tiden 1674-1872, däribland ovan nämnda instruktion.

Källor

Stadens olika betjäntes arkiv (se/ssa/0066/69), Inledning till arkivförteckning 1981 (D 2)

Kammakareämbetet (66/27)

Kammakareämbetet är känt sedan 1600-talet. Kammakarna tillverkade kammar m.m. av kreaturshorn som klövs, värmdes och pressades till ämnen. Kammakarna köpte horn direkt från slaktarna. Yrkesgruppen var liten. Vid mitten av 1700-talet fanns sex verkstäder i lika många städer.

Kammakarnas arkiv består av en volym, 1721-1833 med olika slags handlingar, bland annat skråordning i avskrift den 22/11 1753. Nordiska museet förvarar handlingar tiden 1686-1860 och Riksarkivet 1694-1842.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Kannmgjutareämbetet (66/28)

Konsten att gjuta tenn går långt tillbaka i tiden, till romartiden och ännu tidigare. Från klostren spreds under medeltiden tenngjutarkonsten till städerna. I Sverige omnämns kanngjutare på 1300-talet i Stockholm och Visby. Kannor var en viktig produkt och kanngjutare blev också den vanligaste benämningen för yrkeskåren tenngjutare. (Se även Tenngjutareämbetet förteckning nr 66/76.)

Den första skråordningen för gryt- och kanngjutare tillkom 1545. Grytgjutarna arbetade med mässing och brons. Under 1600-talet ökade antalet kanngjutare i Stockholm, t ex på 1640-talet fanns det fem kanngjutaremästare och ca 100 år senare uppgick antalet till ca 15 mästare. Mästarna i landsorten lydde under stockholmsämbetet till dess de blev fler än tre mästare i en stad, då fick de tillåtelse att bilda ett eget skrå.

I Stockholms stadsarkiv finns endast en handling bevarad från Kanngjutareämbetet, nämligen ett protokoll upprättat den 21 juni 1687.

Karduansmakarämbetet (66/29)

Under 1600-talet uppstår yrkesbenämningen karduansmakare inom kategorin garvare se Garvareämbetet, förteckning nr 66/12). Karduansmakarna beredde finare, ofta färgade, läderkvaliteter som karduans, saffian, marokäng och juft. Karduans är ett slags logarvat läder vars benämning troligen har sitt ursprung av det läder som bereddes av araber i staden Córdova.

Karduansmakareämbetets arkiv omfattar en volym med memorialprotokoll 1827-1833. Hos Uppsala universitetsbibliotek förvaras även handlingar tiden 1623 (skråordning) – 1845.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Klen- och pistolsmedsämbetet (66/30)

År 1662 specialiserades Smedämbetet (se förteckning nr 66/64) så att det fick flera underavdelningar, däribland klensmeder och bössmeder (senare pistolsmeder). Klensmeder bearbetade huvudsakligen järnet genom t.ex. filning (bänkarbete). Bössmeder smidde järnkanoner och handbössor/pistoler. Se även Bössmed- och stockmakareämbetet

(nr 66/08). Förteckningar och biografier över vapensmeder verksamma i Sverige under 1600- och 1700-talen se Kåa Wennbergs sammanställning nedan.

I Stockholms stadsarkiv förvaras en volym med ämbetets handlingar 1736-1843, spridda år. Klen- och pistolsmedsämbetets gesällskaps handlingar finns dels hos Nordiska museet 1626 (15/3, skråordning) och dels hos Riksarkivet, 1626 (15/3 skråordning), inskrivningsböcker 1725-1744 och 1754-1755 samt sjuklåderäkning 1765-1772.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996)

Wennberg, Kåa, Svenska böss- och pistolsmeder, Stockholm 1989

Klockgjutarämbetet (66/31)

Klockgjutarnas uppgift var att gjuta kyrkklockor. Många klockgjutare livnärde sig även på gjutning av klockor och kanoner för att livnära sig. All gjutning skedde i lerform till början av 1800-talet då man började gjuta i sandform. Närbesläktade och till en del konkurrerande hantverksyrken utgjordes av järngjutare och gelbgjutare (se Gelbgjutareämbetet, förteckning nr 66/13) och konstgjutare (uppkom som yrkesbenämning fr.o.m. 1800-talets senare del).

Klockgjutareämbetet omfattar en volym, 1681-1827, bland annat handlingar rörande tvist mellan ämbetet och gelbgjutareämbetet 1772-1792. Nordiska museet förvarar protokoll 1626-1844.

Källor

De Brun, Frans, Klockgjutare i det medeltida Stockholm, uppsats i Tid, trafik och klockgjutare i Stockholm, Vimmerby 1927

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Knivsmedsämbetet (66/32)

Knivsmeder i Sverige finns omnämnda i medeltida källor. Det är ovisst om de endast smidde knivblad eller om de också tillverkade hela knivar. När knivsmedet industrialiserades vid 1800-talets mitt samlades knivtillverkningen i Eskilstuna och Mora. Enligt Smedämbetets (se förteckning nr 66/64) första skråordning utfärdad 1479 hörde följande yrkeskategorier till smederna: grovsmeder, klensmeder, knivsmeder och svärdberedare. Fr.o.m. 1662 ingick nio kategorier av smeder i skrået, däribland knivsmeder.

I Stockholm stadsarkiv saknas den enda volymen som har funnits från ämbetet. Enligt uppgift i ett kortregister över skråarkivalier innehåller den protokoll 1736-1783, spridda år, samt utgifter 1780 och 1781.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Lindberg, Folke, Hantverk och skråväsen – under medeltid och äldre vasatid, Stockholm 1964

Kofferdiskepparsocieteten (66/33)

Begreppet ”kofferdi” kommer från nederländskans ”koopvaardij” eller lågtyskans ”kopfardie” och är en äldre beteckning på handelssjöfart. Ordet förekommer mest som förled, t.ex. kofferdifartyg, kofferdikapten och kofferidiskeppare. Kofferdiskepparesocieteten i Stockholm bildades 1732, numera kallas den Sjökaptens-Societeten i Stockholm.

Enligt Kungligt brev den 22 januari 1685 antogs soldater i handelsflottan som kofferdibåtsmän. Till skillnad från reguljära båtsmän, som vistades i land (på sitt båtsmanstorp) när de inte var i militär tjänst, var dessa båtsmän även sjömän i handelsflottan under icke militär tjänstetid.

Vid den här tiden fanns c:a 500 kofferdibåtsmän fördelade på 10 kompanier. Systemet omorganiserades 1824 då alla kofferdibåtsmän överfördes till att bli matroser eller jungmän.

Kofferdiskepparesocietetens arkiv omfattar en volym, tiden 1764-1849, spridda år, häribland Skepparesocietetens memorialprotokoll 11/2 1807 (Skepparesocietetens handlingar i övrigt förvaras hos Kungliga biblioteket.) Den innehåller huvudsakligen protokoll. Protokoll 1754-1755 och 1758 se Borgerskapets äldstes arkiv, förteckning nr 169 A. Handlingar rörande handelssjöfart se även Grosshandelssocietetens arkiv, förteckning nr 66/15.

Källor

Janhem, Åke, Sjöhandel och skeppare i Stockholm – Sjökaptenssocieteten1732-1982, Stockholm 1982

Koppareslagarämetet (66/34)

Kopparslagarens hantverk består av bearbetning av kopparplåt. Koppar används till en mängd olika tillverkningar, t.ex. mynt, kanoner, husgeråd, taktäckning och konstnärlig utsmyckning.

Redan 1376 finns koppareslagare omnämnda i Stockholm. År 1460 var 8 koppareslagare verksamma i Staden (Gamla Stan), främst i de västra kvarteren, enligt 1460 års skottebok (skattelängd).

Det är osäkert om koppareslagarna bildade ett eget skrå i slutet av 1400-talet, men uppgifter om att fogden och Borgmästare och råd i Stockholm år 1480 hur många som fick ägna sig åt yrket tyder på det.

År 1602 bildades i alla fall Koppareslagareämbetet i Stockholm efter att en skråordning hade utfärdats på begäran av koppareslagarna. I förordningen fastslogs att 6 erfarna mästare skulle få finnas i huvudstaden och att en av de äldsta skulle utses till ålderman samt regler för yrkesutbildning, sjuk- och begravningskassa m.m.

Enligt reviderad skråordning år 1622 blev gesällvandringen obligatorisk för koppareslagarna och fortsatte att vara det även efter skråväsendets upphörande i mitten av 1800-talet, trots att regeln då hade strukits ur ny förordning.

Koppareslagareämbetets arkiv består av en volym, huvudsakligen protokoll 1624-1640 och 1827-1832. I Nordiska museet förvaras olika slags handlingar från både ämbetet och ämbetets gesällskap 1622 (skråordning) – 1884.

Källor

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81, Stockholm 1987

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Kryddkramhandelssocieten (66/35)

Kryddkramhandlarna sålde och handlade med kryddor. Kramhandel (även kallad minuthandel) är ett annat ord för detaljhandel och innebär handel med varor i mindre partier till skillnad mot grosshandel, Den 22 december 1775 utfärdades ett reglemente för Kryddkramhandelssocieteten av överståthållaren och magistraten i Stockholm (se Stockholms stadsarkivs bibliotek). Men även före den tiden fanns flera verksamma kryddkramhandlare i huvudstaden.

När Kramhandelssocieteten upphörde i.o.m. skråväsendets upplösning i december 1846 upprättades en pensionskassa. Reglemente för denna antogs av Kungl. Maj:t den 7 december 1847, se Stockholms stadsarkivs bibliotek som även förvarar tryckta regler rörande Lorens Wilhelm Bergers stipendium, 1829.

Kryddkramhandelssocietetens arkiv omfattar 2,4 meter handingar, inklusive dess pensionskassa handlingar, tiden 1746-1886.

Källor

Kryddkramhandelssocietetens arkiv (se/ssa/0066/35), Protokoll, huvudserie 1749-1848 (A 1)

Kryddkramhandlarne i Stockholm, artiklar i Sveriges Allmänna Handelsförenings månadsskrift, december 1901, januari 1902, februari 1902

Nordisk familjebok, del 18, Stockholm 1913

Krögarämbetet (66/36)

I 1483 års tänkebok nämns för första gången i tryck yrkesnamnet ”krögare” (se Borgmästare och råds arkiv före 1636, se/ssa/0091A, A:58). I Stockholm fanns vid den tiden endast ett fåtal krogar och restauranger, den mest kända var Stortorgskällaren, men från slutet av 1500-talet skedde en drastisk ökning av antalet krogar.

Krögarens verksamhet bestod i utskänkning av spirituösa drycker, särskilt öl från och med 1600-talet, och var närbesläktad med vinskänks- och traktörsyrkena (se arkiven Traktörssocieteten, se/ssa/0066/80 och Vinskänkssocieteten, se/ssa/0066/87.)

Krögareämbetets arkiv omfattar två volymer, dels olika slags protokoll 1721-1802, dels lådräkning 1735-1739. Arkivet har förtecknats under september 2009. I Stockholms stadsarkivs bibliotek förvaras: skråordning för krögare och gästgivare 1664, förordning angående månadstaxa för bagare, bryggare, krögare och slaktare 1693 samt förordning daterad den 21 november 1735.

Litteraturtips

Järbe, Bengt, Krogarnas Stockholm, Stockholm 1971

Rehnberg, Mats, Stora krogboken, Stockholm 1987

Körssnärsämbetet (66/37)

I äldre tider kallades hantverkare som beredde skinn och sydde pälsverk och fällor för skinnare, under 1500-talet användes även benämningen buntmakare (bunt = brokig) om dem som beredde alla sorters viltskinn och körsnär (tyskans kürschner) om de hantverkare som i första hand beredde ”gråverk” d.v.s. skinn från skjutna djur under vintertid då de hade grå päls.

Skinnarna var organiserade som ett skrå sedan medeltiden. Kung Johan III utfärdade den första kända skråordningen för stockholmsskinnarna år 1589. Från att i mitten av 1600-talet varit en av de vanligaste yrkesgrupperna i stockholmstrakten minskade de kraftigt i antal mot slutet av seklet.

Körsnärsämbetet fanns då bara i Stockholm och yrket fick en mer lyxbetonad karaktär än tidigare. Skinnare, buntmakare och körsnärer handlade med viltskinn, en handel som både krävde kunskap och kapital.

Redan i den första skråordningen fordrades att en mästare skulle ha ett visst kapital (20 mark) eller skinnvaror för samma värde, ett krav som i regel saknades hos andra hantverksgruppers skråordningar och kan närmast jämställas med Guld- och silverarbetareämbetet som också arbetade med dyrbara material. Liksom dem kom hantverkare som arbetade med skinn att tillhöra hantverksyrkenas högre skikt.

Körsnärsämbetets arkiv omfattar endast en volym, 1793-1833.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1987) 1996

Illustration till försättsbladet: Körsnär P. Thöldte, Ur broschyr över pälsvaror från butikerna vid Hötorget 14 och Oxtorget 18, 1912 (Stockholms stadsarkivs bibliotek)

L

Linkramhandelssocieten (66/38)

De skråorganiserade linvävarnas produktion var liksom skräddarnas (se Skräddareämbetet, förteckning nr 66/61) ett typiskt hantverksarbete. Linvävarna framställde dels finare vävnader som dräll och annat duktyg, dels lakans- och bolstervarsväv. Varorna inköptes och såldes i varubodar av linkramhandlare.

Linkramhandelssocietetens arkiv består dels av protokoll 1798-1819, dels av diverse handlingar 1764-1819. Protokoll se även Borgerskapets äldstes arkiv, förteckning nr 169 A.

Källor

Söderlund, Ernst, Stockholms hantverkarklass 1720-1772 - sociala och ekonomiska förhållanden, Stockholm 1943

Läderhandlarsocieten (66/39)

Läderhandelssocieteten var, som framgår av namnet, en sammanslutning av handelsmän som köpte och sålde lädervaror. Ett reglemente för societeten upprättades den 25 februari 1774 och ett förnyat reglemente 1777 (förvaras hos Stockholms stadsarkivs bibliotek).

Läderhandelssocietetens arkiv omfattar en volym med konceptprotokoll 1770-tal-1845. Protokoll 1756-1771, spridda år, se Borgerskapets äldstes arkiv, förteckning nr 169 A.

Källor

Palmgren, Håkan m.fl. söner till Johannes Palmgren, Intet är som läder, Stockholm 1944

Lärftkramkandelssocieteten (66/40)

År 1835 firade Lärftkramhandelssocieteten jubileum då man ansåg att det hade gått 200 år sedan lärftkramhandlarnas skrå i Stockholm bildades. År 1660 hade skrået 10 medlemmar, 1774 var antalet 20 och när skråväsendet avskaffades 1846 uppgick antalet till c:a 40. Den förste åldermannen (ordförande) som ledde societeten utsågs 1742, den fjärde åldermannen Johan Jacob Groll, tillträdde 1774 och verkade till 1780.

Lärft är en tät vävnad av lin, lin och bomull i förening eller bara bomull och lärftkramhandel ett ”affärsföretag som drev minuthandel med linnevaror och andra tyger”.

Kommerskollegium utfärdade ett reglemente 10 september 1765. I Kungl. reglementet för kramhandeln i Stockholm den 27 oktober 1749 bestämdes vilka tyger och vävnader som Lärftkramhandelssocieteten hade rätt att handla med. Reglementet stadgade också en fördelning mellan Lärftkramhandelssocieteten och Siden- och klädeskramhandelssocieteten (se förteckning nr 66/54) avseende båda societeternas handel med in- och utrikes varor.

När skråväsendet upplöstes 1846 bildades Lärftkramhandelssocieteten en pensionkassa. Kungl. Maj:t antog reglemente för pensionskassan den 22 december 1848.

Lärftkramhandelssocietetens arkiv omfattar 1,2 meter handlinagr. Arkivet omfattar tiden 1723-1892 och innehåller även societetens pensionskassas handlingar samt bland annat protokoll 1750-1892 (serie A 1), in- och utskrivningsböcker 1723-1800-tal (D 1), reglementen 1765 och 1848 (E:1).

Källor

Lärftkramhandelssocietetens arkiv (se/ssa/0066/40): Ämnesordnade handlingar (handlingar rörande societetens historia) 1700-tal-1835 (F:3)

Groll, Släkten Groll i Stockholm, Stockholm 2009

Illustrerad Svensk Ordbok, Stockholm 1970

Inrikes underrättelser, artikel 1839 samt reglemente 1848 (”Lärftskramhandelssocietetens material”, Stockholms stadsarkivs bibliotek)

Nordisk familjebok, del 17, Stockholm 1912

M

Mjölnarämbetet (66/41)

Vid 1600-talets mitt tillkom ett stort antal kvarnar i Stockholm som medförde att mjölnaryrket växte. Mjölnaren var den hantverkare som besörjde sädens förvandling till mjöl och som även förestod kvarnar fram till införandet av de moderna, ångdrivna kvarnarna från mitten av 1800-talet.

Mjölnareämbetets arkiv består av 3 volymer, tiden 1721-1836. Arkivet är ojämnt bevarat, men innehåller bland annat skråordning utfärdad av Kommerskollegium den 18 juli 1721, protokoll 1722-1818, in- och utskrivningsbok 1722-1811, mjölnaregesällskapets handlingar 1742-1830.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Murmästareämbetet (66/42)

Murmästareämbetet var bland de äldsta skråna som bildades i Stockholm och erhöll en skråordning redan 1487 av Borgmästare och råd i Stockholm. En medeltida murmästare var samtidigt byggnadens arkitekt i nutida bemärkelse och en hantverkare som kunde mura (se även Byggmästareämbetet, förteckning nr 66/07). Under 1600- och 1700-talen var murmästare ofta underställda en arkitekt.

År 1601 fick skråordningen ett tillägg som föreskrev att högst 12 murmästare, varav 8 skulle vara tyska och åtta svenska, skulle få finnas i Stockholm. Sedan medeltiden var de flesta murmästarna invandrade från Tyskland och även ämbetsreglerna var hämtade därifrån. En ny, moderniserad förordning upprättades 1696 som byggde på 1669 års allmänna förordning. Enligt denna fick en mästare ha åtta lärlingar.

Murarlärlingarnas utbildningstid omfattade c:a fem år, därefter blev man gesäll och efter ytterligare en yrkesverksamhet under sex till åtta år kunde man anhålla hos Borgmästare och råd att erhålla burskap som mästare.

Efter skråförordningens upphävande i slutet av 1846 bildades nya sammanslutningar, Murmästareföreningen för de före detta mästarna och Murarfackföreningen för gesällerna.

Murmästareämbetets arkiv omfattar en volym, tiden 1774-1847, och består i huvudsak av protokoll. Kopia av den äldsta skråordningen finns i Stockholms stadsarkivs bibliotek. Ett större antal handlingar, 1643-1875, förvaras hos Nordiska museet .

Källor

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81, Stockholm 1987

Lindberg, Folke, Hantverk och skråväsen – under medeltid och äldre vasatid, Stockholm 1964

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Målareämbetet (66/43)

Målareämbetets första egna stadgar antogs 1622, dessförinnan hade de haft ett gemensamt ämbete med glasmästarna sedan 1595 (se Glasmästareämbetet, förteckning nr 66/14). Ursprungligen utgjorde Målareämbetet ett konstnärligt skrå med flera inriktningar, bl.a. dekoration kyrkornas väggar och träskulpturer och senare, under 1700-talet, målning av trägolv och möbler samt även tapeter och skyltar.

Skillnaden mellan målare och konstnärer var inte helt klar, men en viktig skillnad var att ämbetets målare i första hand målade efter förlagor och mönsterböcker.

Det är först efter skråväsendets upphörande 1846 som målaryrket utvecklades till det hantverksyrke man i dag avser med måleri. Den ändrade inriktningen berodde främst på att den kraftiga inflyttningen till städerna ledde till ökat behov av nya hus och bostäder och därmed ett vidgat område för målarna.

Målareämbetets flesta bevarade handlingar, 1622 (skråordning) -1873 förvaras hos Nordiska museet, se bilaga.

I Stockholms stadsarkiv finns endast en volym, 1660-1833, spridda år, vilken i stort innehåller protokoll och några deskriptioner till mästerstycken, 1790-tal.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm 81989) 1996

Mässingsslagareämbetet (66/44)

Mässingsslagareämbetet i Stockholm bildades 1678 och upphörde i samband med skråväsendets upplösning 1846. Mässingsslagarna tillverkade bland annat kittlar, bunkar, kastruller, skopor, rivjärn och snusdosor av mässing. En närbesläktad yrkesgrupp var koppareslagarna (se Koppareslagarämbetet, förteckning nr 66/34).

Mässingsslagareämbetet arkiv innehåller endast ett protokoll, troligen från ca 1830. I övrigt förvaras ämbetets handlingar hos Nordiska museet, tiden 1667-1847, se bilaga.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken

N

Notfiskareämbetet (66/45)

Notfiskareämbetet fick sitt första kända privilegiebrev redan på 1430-talet. Notfiske innebar att man fiskade med hjälp av en småmaskig nätduk ofta formad som en strut (not) i vilken fisken stängdes in för att sedan dras in mot land eller till ett fartyg på öppet vatten.

Notfiskareämbetets arkiv omfattar en volym innehållande protokoll 1700-1847 samt en överenskommelse att få begagna fiskevatten omkring Djurgården 1829.

Källor

Nationalencyklopedin, del 14, Höganäs 1994

Söderlund, Ernst, Stockholms fiskköpareämbete, särtryck ur Studier i ekonomi och historia, Stockholm 1944

P

Perukmakareförening (66/46)

Perukmakareföreningen bildades den 11 februari 1876 och dess medlemmar var före detta perukmakare. (Perukmakareämbetet se förteckning nr 66/47.) Föreningens uppgift bestod i att dela ut sjuk- och begravningshjälp till sina medlemmar. Först kallades föreningen Perukmakarnas sjukkassa, men ändrade namn till Perukmakareföreningen efter fem år.

Det första året delade föreningen endast ut medel för sjukhjälp. Vid sjukdomsfall samlades 25 öre i veckan in från varje frisk ledamot och sjukhjälpen per vecka kunde uppgå till 7-8 kronor beroende på ledamöternas antal. Det andra årets årsmöte beslöt att även utdela medel till begravningar. Avgiften för begravningshjälp var 2 kronor. Avgifterna höjdes med tiden och enligt stadgar antagna i mars 1888 infördes böter för frånvaro från sammanträden.

Några år senare höjdes föreningens inträdesålder från 16 till 18 år. Med tiden minskade antalet ledamöter, år 1948 uppgick antalet till 16 personer. Föreningen var fortfarande verksam 1949 då nya stadgar antogs.

Perukmakareföreningens arkiv består av en volym som bland annat innehåller protokoll 1900-1949, årsberättelser 1924-1948 och perukmakarevisor 1886 och 1890.

Källor

Perukmakareföreningens arkiv (0066/46), Årsberättelser 1924-1948 (volym 1)

Perukmakareämbetet (66/47)

En skråordning för Perukmakareämbetet i Stockholm utfärdades den 7 december 1711 av Kommerskollegium. Tillverkning av peruker började dock i Sverige i slutet av 1600-talet och hade en storhetsperiod under 1700-talet. Vid slutet av 1700-talet försvann modet, men hantverket levde vidare. Förutom att tillgodose behovet av peruker och löshår för både män och kvinnor var perukmakeri även viktigt inom teatern.

Perukmakareämbetets arkiv innehåller endast en volym med memorialprotokoll 1828-1833, spridda år. Hos Nordiska museet förvaras skråordning 7 december 1711 och skråartiklar 14 oktober 1712.

Plåtslagare- och harnesmakareämbetet (66/48)

Från början var plåtslageri ett grovsmide. Metaller som var smidiga och kunde uthamras till plåt var koppar, mässing, silver och guld. Plåtarna var små och användes till olika slags beslag, exempelvis på kyrkdörrar. Sedan nya metoder uppkommit upphörde plåtslageriet att vara ett smideshantverk och inriktades mer på takarbeten, som täckning av tak med plåtar, tillverkning av stuprännor m.m.

Eftersom yrkesgrupperna plåtslagare, bleckslagare och koppareslagare arbetade med likartade uppgifter uppstod en del fejder mellan ämbetena om olika uppdrag, särskilt under 1700-talet. Men yrkena kom att tillhöra skilda ämbeten tills skråväsendet upphörde 1846. (Se även Bleckslagareämbetet förteckning nr 66/03 och Koppareslagareämbetet nr 66/34.)

Med harnesk avsågs under senmedeltiden en krigares hela fältutrustning, senare den kroppstäckande rustningen och från 1600-talet bröst- och ryggplåten.

Det var under 1600-talet som harnesktillverkningen nådde sin höjdpunkt, under 1700-talet blev det nödvändigt att utöka verksamhetsområdet med tillverkning av alltfler plåtslageriprodukter.

I Sverige startade plåt- och harnesktillverkning i Arboga 1551.Plåt- och harneskmakare-ämbetetlydde först under stadens smeder, men fick 1607 ett privilegiebrev utfärdat av kung Karl IX. Arbogaämbetet utnämndes till riksämbete 1685 vilket innebar att alla plåt- och harneskmakare i riket skulle sortera direkt under Arbogas ämbete och inför det visa upp sina mästerstycken för godkännande. År 1714 upphävdes Arbogas förmyndarskap över Stockholm.

Plåtslagare- och harneskmakareämbetets arkiv i Stockholms stadsarkiv omfattar tre volymer 1721-1848 bestående av protokoll och räkenskaper, även för gesällskapet. Ämbetets protokoll 1698-1739 samt lådräkning 1799-1814 förvaras hos Nordiska museet.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996.

Pumpmakarämbetet (66/49)

I Stockholm är pumpmakare kända sedan 1453. Enligt 1460 års skottebok (skattelängd) fanns vid den tiden endast en pumpmakare och tillhörde således en ovanlig yrkesgrupp. Från början tillverkade pumpmakare pumpar genom att borra ur trädstammar.

Det finns få handlingar bevarade från Pumpmakareämbetets verksamhet. I Stockholms stadsarkiv endast två memorialprotokoll daterade 28 januari 1828 och 6 februari 1832, i Nordiska museet finns protokoll 7 juli 1791-22 november 1843.

Källor

Borgmästare och råds arkiv för 1636 (se/ssa/0091 A), Skotteböcker och uppbördsböcker 1460-1469 (G:80)

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

S

Sadelmakareämbetet (66/51)

Sadelmakarnas viktigaste uppgift var att tillverka hästsadlar, men gjorde även selar, tyglar, piskor, pistolhölster, koffertar och en del andra läderarbeten.

År 1621 inrättades Sadelmakareämbetet i Stockholm genom en kunglig förordning. I likhet med många andra hantverksgrupper under 1600-talet bestod flertalet mästare av inflyttade tyskar. År 1644 tillhörde sex mästare och nio gesäller ämbetet. När skråorganisationen upphörde 1846 fanns det 27 mästare och ett 30-tal gesäller i Stockholm.

Under medeltiden tillhörde troligen sadelmakarna bältarnas skrå, vars första skråordning finns bevarad från 1400-talets början, men från 1500-talet började sadelmakeriet växa fram som ett eget organiserat yrke. Bältarna, som tillverkade olika slags bälten, kom tillsammans med remsnidarna, som tillverkade selar och remtyg men inte sadlar, så småningom att försvinna som särskilda yrkesgrupper och uppgå i Sadelmakareämbetet.

Redan tidigt samarbetade sadelmakarna med vagnmakarna när det gällde läderinredning , stoppningar, suffletter m.m. till vagnar och slädar. När hästen började förlora betydelse som transportmedel under 1920-talet försvann efterfrågan naturligt på sadelmakarens traditionella produkter och istället började man satsa på reseffekter, vissa sportartiklar och även inredning till bilar och båtar. Runt år 2000 var c:a 130 sadelmakare ännu verksamma i Sverige.

I Stockholms stadsarkiv förvaras Sadelmakareämbetets arkiv (0,3 hm) omfattande tiden 1729-1870. Arkivet innehåller till exempel in- och utskrivningsböcker 1751-1847, stadgar både för ämbetet och ämbetets gesällskap, spridda år, gesällskapets räkenskaper 1834-1870. En mängd handlingar av olika slag, 1621-1884, förvaras hos Nordiska museet, räkenskaper 1774-1835 även hos Kungliga biblioteket samt stadgar för sjuk- och begravningskassan 30/9 1848 hos Riksarkivet (se även Sadelmakareämbetets arkiv, volym 1). Hos Nordiska museet finns även föremål.

Källor

Höglund, Patrik, Bengt Jällgård och hans medarbetare – sadelmakare, Hantverkare i Stockholm, Samfundet Sankt Eriks årsbok år 2000

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Palmgren, Håkan m.fl. söner till Johannes Palmgren, Intet är som läder, Stockholm 1944

Segel- och kompassmakaresocieteten (66/52)

Vid mitten av 1700-talet tillkom en sammanslutning för segelsömmare i Stockholm. Den 19 januari 1763 utfärdade Kommerskollegium ett reglemente förSegel- och kompassmakare- societeten(se arkivet, volym 1). Under 1700-talet, och även 1800-talet, var sjöfarten av stor betydelse för hantverk, industri och handel.

Eftersom segelfartygen fraktade varorna blev också tillverkningen av segeltyg och andra föremål till sjöfarten, som kompasser, viktiga. En inhemsk produktion av segelduk, tillverkad av hampa och lin, startade redan under 1600-talet vid Allmänna barnhuset i Stockholm som levererade till flottan. År 1774 utfärdade Kommerskollegium en författning som krävde att svenska fartyg endast fick föra svensktillverkade segel.

Efter införandet av fabriks- och hantverksordningen vilken upphävde skråorganisationen 1846 och förordningen om näringsfrihet 1864 kom segelmakareyrkets tidigare organisation att försvinna. Vid sekelskiftet 1900 och decennierna närmast efter, sjönk efterfrågan på segel då antalet segelfartyg minskade kraftigt. Istället fick segelmakarna och segelsömmarna inrikta sig alltmer på produktion av små segel till fritidsbåtar.

Kompassmakare tillhörde egentligen yrkeskategorin instrumentmakare vilka bl.a. tillverkade kirurgiska, matematiska och musikaliska instrument samt navigationsinstrument som kompassen. I Stockholm ingick kompassmakarna i ovannämnda societet sedan 1700-talet.

Segel- och kompassmakarnas arkiv innehåller två volymer med handlingar 1749-1847. Här ingår till exempel handlingar rörande processer mot tre gesäller och en skeppare 1772-1811 (volym 2), skrivelser 1749-1885, protokoll 1773-1845.

Källor

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Siden- och klädeskramhandelssocieteten

Här följer en förkortad version av en äldre inledning till arkivet. För inledningen i sin helhet se serie D 2 i societetens arkiv.

"År 1635 hade överståthållaren Claes Fleming och magistraten i Stockholm enats om att införa den s k handelsparteringen, d v s en indelning av de handlande i gillen eller societeter efter mönster av hantverksskråna. Avsikten var att åstadkomma specialisering och yrkesskicklighet… Ursprungligen utgjorde sidenkrämarna och klädeskrämarna var sin societet.

Sidenkrämarna skulle enligt 1635 års partering handla med sammat, atlas, kaff (blommönstrad silkes- eller yllesplysch), bombasäng (tyg av halvsiden, ylle och halvylle samt bomull), bomgrosäng (grovtrådigt ylle- eller sidentyg), diverse flamländska textilier samt silkessnören, knappar, guldsnören och guldknappar, unceguld, pärlor samt broderade (brämade) artiklar. Klädeskrämarna var hänvisade till fint och grovt samt lybskt [lübiskt] grått kläde, boj, parkum, kersej och diverse fodertyger.

[Se även stadga över köphandeln i Stockholm, utfärdad av Borgmästare och råd den 1 januari 1641.]

Vid 1700-talets ingång var handelssocieteterna närmast stadda i upplösning. En återhämtning och åtstramning skedde emellertid efter införandet av handelsordningen den 17 december 1734, i vilken stadgades, att representanter för borgerskapet skulle pröva kompetensen hos de burskapssökande. Den 14 september 1736 tillsatte bl.a. deputerade för detta ändamål. De deputerade kom tämligen omgående att de facto betraktas som ett slags styrelse för societeten."

Reglemente för Siden- och klädeskramhandelssocieteten utfärdades 1749.

Arkivet har omordnats och omförtecknats under oktober 2009. Arkivet omfattar 0,7 hm, tiden 1723-1869. I arkivet ingår även pensionskassans handlingar. Protokoll 1744-1791, spridda år, se Borgerskapets äldstes arkiv, förteckning nr 169 A. I arkivet ingår bland annat handlingar rörande societetens fastigheter i Gamla Stan, Mercurius 62-64 och 71 åren 1723-1841 (F 1:5).

Källor

Lindberg, Erik, Borgerskap och burskap – om näringsprivilegier och borgerskapets institutioner i Stockholm 1820-1846, Uppsala 2001

Siden- och klädeskramhandelssocietetens arkiv (se/ssa/0066/54), Inledning till arkivförteckning 1975 (D 2)

Skinnarämbetet (66/57)

Den äldsta kända skråordningen för skinnarna utfärdades av Johan III år 1589. Skinnarna beredde skinn med kvarsittande hår och sydde pälsverk och fällar. Under 1500-talet fanns även yrkesbenämningarna buntmakare och körsnär (se även Garvareämbetet förteckning nr 66/12 och Körsnärsämbetet, nr 66/37).

Vid 1600-talets mitt är skinnarna, tillsammans med skomakarna och skräddarna, en av de vanligaste yrkesgrupperna i Stockholm och Mälardalen.

En ny skråordning förSkinnareämbetetutfärdades den 1 mars 1622. Hantverkare som arbetade med skinn vara nära förknippade med varandra även då beredningen under slutet av 1800-talet började industrialiseras.

I Stockholms stadsarkiv förvaras en enda handling, från Skinnareämbetet, nämligen ett tryckt beslut från 1668. Även Kungliga Biblioteket har bara en handling bevarad, skråordningen från 1622.

Skinnareämbetet (66/57)

Den äldsta kända skråordningen för skinnarna utfärdades av Johan III år 1589. Skinnarna beredde skinn med kvarsittande hår och sydde pälsverk och fällar. Under 1500-talet fanns även yrkesbenämningarna buntmakare och körsnär (se även Garvareämbetet förteckning nr 66/12 och Körsnärsämbetet, nr 66/37).

Vid 1600-talets mitt är skinnarna, tillsammans med skomakarna och skräddarna, en av de vanligaste yrkesgrupperna i Stockholm och Mälardalen.

En ny skråordning förSkinnareämbetetutfärdades den 1 mars 1622. Hantverkare som arbetade med skinn vara nära förknippade med varandra även då beredningen under slutet av 1800-talet började industrialiseras.

I Stockholms stadsarkiv förvaras en enda handling, från Skinnareämbetet, nämligen ett tryckt beslut från 1668. Även Kungliga Biblioteket har bara en handling bevarad, skråordningen från 1622.

Källor

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81, Stockholm 1987

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, Koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81, Stockholm 1987

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, Koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Skoflickareämbetet (66/58)

Skoflickare, även kallade skobötare (böta = laga), skolappare eller lappskomästare, arbetade med lagning av skor till skillnad mot skomakaren som tillverkade skor (se Skomakareämbetet förteckning nr 59). Skoflickareyrket fanns på kontinenten sedan medeltiden, men kom till Sverige först på 1600-talet.

Redan runt 1770 föreslogs att skoflickare- och skomakareämbetena skulle förenas, men det skedde först 1827 då skoflickarehantverket upphörde att vara ett självständigt yrke.

Skoflickareämbetets arkiv består av en volym vilken innehåller protokoll 1768-1826.

Källor:

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Skomakareämbetet (66/59)

Borgmästare och råd i Stockholm utfärdade skomakarnas äldsta skråordning 1474. Själva skomakareskrået hade tillkommit tidigare än så, troligen i början av 1400-talet. Yrkesgruppen har alltid varit en av de vanligaste och största till antalet och förekom i alla städer och även på landsbygden. I Stockholm låg antalet skomakare i snitt runt 20 verksamma mästare under perioden 1461-1615.

En specialisering av skomakaryrket till 1827 utgjordes av skoflickarna vilka arbetade med skoreparationer (se Skoflickareämbetet förteckning nr 66/58). En annan specialistgrupp, fr.o.m. 1730-talet till ca 1830-talet, var barnskomakarna som till en början lydde under Hallrätten då deras tillverkning ansågs mer som ett fabriksmässigt arbete än ett hantverk.

I bland annat Stockholm utfördes inte bara skotillverkningen utan också beredningen, garvningen, av själva materialet. Nästan alla skor som tillverkades var beställningsarbeten som utfördes för en speciell kunds räkning av skomakaren till mitten av 1800-talet då lager av skor började hållas.

De s.k. partiskomakarna som uppstod vid den tiden specialiserade sig på enkla vardagsskor, stövlar och barnskor och vid slutet av 1800-talet började varorna så smått att säljas i specialaffärer för skor i vissa städer.

Skomakareämbetethade ämbetslokaler i Gamla slaktarhuset vid Norrbro till 1780 då man köpte Bååthska huset (nuvarande Myntkabinettet) vid Slottsbacken 6. Där drev ämbetet både ett härbärge och en krog, Skomakarekällaren. När skråväsendet upphörde 1846 övertogs huset av den nybildade Skomakareföreningen och stannade i dess ägo till 1906.

Skomakareämbetets arkiv omfattar närmare 3 hm, tiden 1645-1880. Ordnings- och förteckningsarbete med det tidigare helt obearbetade arkivet har utförts under november 2009. Vissa handlingar, bl.a. skråordning 1474, förvaras hos Kungliga Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien samt även hos Nordiska museet.

Källor:

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna sv Stockholms stad nr 81, Stockholm 1987

Hantverkare i Stockholm, Samfundet Sankt Eriks årsbok år 2000

Lindberg, Folke, Hantverk och skråväsen - under medeltid och äldre vasatid, Stockholm 1964

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Söderlund, Ernst, Stockholms hantverkarklass 1720-1772 – sociala och ekonomiska förhållanden, Stockholm 1943

Skorstensfejareämbetet (66/60)

När man i slutet av 1500-talet införde spjäll i skorstenarna uppstod behovet av sotning av skorstenspipor m.m. för att förhindra bränder på grund av ökad sotbeläggning. Det var då yrkesbeteckningen sotare eller skorstensfejare uppkom. Antagligen kom de första skorstensfejarna till Stockholm från Tyskland först i slutet av 1600-talet.

En sotarförordning som reglerade arbetet i Stockholm utfärdades 1702 av borgmästare och råd och följdes av en ny förordning 1733. Sotarna utgjorde aldrig någon egentlig skråorganisation. Politiekollegiet, som bland annat ansvarade för dåtidens brandväsende, hade tillsyn överSkortensfejareämbetetoch fattade beslut om tillsättning av mästare, in- och utskrivning av gesäller och lärlingar, traktindelning, ordningsregler och taxor.

Så småningom, 1827, ålades skorstensfejareämbetet att hålla egna sammankomster under medverkan av någon av magistratens ledamöter och en notarie. Skorstensfejarämbetet skulle också föra protokollsbok, in- och utskrivningsbok samt räkenskapsbok (dessa handlingar förvaras hos Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund). Därefter fungerade ämbetet mer som ett skrå. Det sista sammanträdet hölls den 29 september 1846.

Det var vanligt ännu på 1800-talet att barnhusbarn sattes i lära hos sotaremästare vilka förband sig att utbilda och försörja dem under lärlingstiden.

I Stockholms stadsarkiv finns en volym bevarad av Skorstensfejareämbetets arkiv. Den innehåller memorialprotokoll 1827-1833, spridda år, samt några handlingar från 1827 och en odaterad arbetsordning.

Källor:

Anderberg, Carl-Gustav, Skorstensfejareyrket i Sverige, Stockholm 1997

Nyström, Bengt, Biörstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Skräddarämbetet (66/61)

Den äldsta bevarade stadgan för ett hantverksyrke i Stockholm gällde skräddarna och utfärdades så tidigt som 1356, bekräftad av Karl Knutsson 1453. Skräddarnas skrå bildades 1501 då yrkena skräddare och överskärare slogs samman genom en förordning utfärdad av Borgmästare och råd i Stockholm.

För att få kallas mästare skulle skräddaren enligt stadgarna kunna lämna bevis på att vara av äkta börd, erlägga fem mark till skråbössan och visa upp mästararbeten bestående av kvinnokåpa eller –kjol, en prästhätta med kapuschong och ett par långstrumpor. Antalet skräddaremästare i Stockholm var i medeltal 20 under tiden 1461-1615, De tillhörde de högsta bland hantverksyrkena.

Specialisering av skrädderi, dels för damer och dels för herrar, fanns redan under medeltiden och är utförligt dokumenterade i skråstadgar från 1501 och 1571. Antalet specialiserade damskräddare var dock i kraftig minoritet till 1800-talet då ett särskilt kvinnomode uppträdde som gav större efterfrågan på konfektion för enbart kvinnor och en marknad för den kategorin

Av skräddare. Damkläder syddes annars till största delen av sömmerskor. Det är därför inte Förvånande att konkurrens förekom mellan de båda yrkesgrupperna.

Tillverkningen av kläder utfördes på beställning i skräddarens verkstad, skrädderiet. Oftast Hade skräddaremästaren endast ett fåtal anställda gesäller. Ibland tillhandahöll skräddaren tyg, Ibland fick kunden själv anskaffa tyg och andra tillbehör. Produktion av färdiga plagg i större mängd för försäljning förekom i regel inte med undantag för tillverkning av uniformer för arméns och flottans räkning. Inte heller framställdes arbetskläder av skräddare utan arbetarklassen fick oftast nöja sig med kläder av billigt material som kunde köpas hos klädeskramhandlarna (diversehandlare) eller syddes i hemmen.

Åren 1627-1842 hade Skräddareämbetet en egen fastighet vid Skräddargränd 2 i Gamla Stan där man också drev ett utskänkningsställe för servering av vin kallat Förgylta Drufwan eller Vindrufvan.

Skräddareämbetetupphörde efter införandet av Fabriks- och hantverksordningen 1846 vilken innebar att skråväsendet upplöstes. Den del av Skräddareämbetets arkiv som förvaras i Stockholms stadsarkiv omfattar tre volymer 1641-1839 och innehåller mest protokoll och räkenskaper. Arkivet har förtecknats i november 2009. Hos Kungliga biblioteket förvaras bl a stadgar fr o m 1356, hos Nordiska museet finns gesällskapets lådräkning 1756-1783 och hos Riksarkivet en sjukjournal 1836-1846.

Källor:

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81,

Stockholm 1987

Hantverkare i Stockholm, Samfundet Sankt Eriks årsbok år 2000

Lindberg, Folke, Hantverk och skråväsen – under medeltid och äldre vasatid, Stockholm 1964

Lundin, Claes och Strindberg, August, Gamla Stockholm, Stockholm (1882) 1975

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare,koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Söderlund, Ernst, Stockholms hantverkarklass 1720-1772 – sociala och ekonomisk aförhållanden, Stockholm 1943

Skutskeppareämbetet (66/62)

Skutskeppareämbetet kallades även Jakt- och skutskeppareämbetet. Någon information om ämbetets tillblivelse och verksamhet har inte gått att finna.

Skutskeppareämbetets arkiv består av en volym med sporadiskt bevarade konceptprotokoll 1751-1811.

Slaktarämbetet (66/63)

Slaktarna var tidigt en viktig yrkesgrupp för städernas köttförsörjning. På 1460-talet fanns det sju verksamma slaktare i Gamla Stan i Stockholm, 300 år senare fanns det 39 slaktarmästare, 6 änkor (som övertagit den avlidne makens verksamhet), 21 lärlingar, 74 pigor och 172 drängar.

Under medeltiden var slaktare och köttmånglare skilda yrkesgrupper. Slaktarna slaktade borgarnas egna djur och hade till skillnad mot köttmånglarna inte rätt att själva köpa upp djur för att slakta dem och sedan sälja köttet. Köttmånglarna, vars skrå bildades 1477, köpte även hela eller halva djurkroppar från slaktarna som sedan styckades och såldes.

År 1622 utfärdades en förordning vilken föreskrev att all slakt i städer skulle ske i offentliga slakthus av hygieniska skäl. Förordningen gällde till 1847 då enskilda slakthus blev tillåtna och där även färskt kött fick säljas. Inom dessa slakthus utvecklades charkuteritillverkningen efter yskt mönster. Ett nytt allmänt slakthustvång tillkom återigen 1897.

I Stockholm bestämdes 1912 att all slakt i staden skulle ske i det nyuppförda slakthuset söder om Skanstull (nuvarande Globen-området).

Slaktareämbetets arkiv omfattar 0,7 meter handlingar, tiden 1625-1848. Arkivet innehåller även handlingar rörande Köttmånglareämbetet. Slaktareämbetets äldsta bevarade handlingar består av protokoll 1625 (A 1:1) och lådräkning 1648 (G:1). En särskild serie utgörs av handlingar rörande hopa-handeln 1763-1765 (serie F 1). Hopa-handeln avsåg handel med oxar.

Källor:

Bjurström, Elis (red.), Hälsovårdsnämnden 100 år, Stockholm 1963

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81,Stockholm 1987

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare,koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Söderlund, Ernst, Stockholms hantverkarklass 1720-1772 – sociala och ekonomiskaförhållanden, Stockholm 1943

Smedsämbetet (66/64)

Beteckningen ”smed” omfattar sedan länge de yrkeskategorier som hade till uppgift att genom smide förädla och bearbeta metaller. Yrkesbenämningarna fick namn efter den specialisering som utfördes inom smideshantverket.

Borgmästare och råd i Stockholm utfärdade en första förordning förSmedsämbetet1479 vilket innebar att ämbetet var en av de allra äldsta skråbildningarna i huvudstaden och i Sverige. Enligt detta reglemente tillhörde grovsmeder, klensmeder, knivsmeder och svärdberedare ämbetet.

År 1662 utfärdades en ny förordning som omfattade följande kategorier: klensmeder, sporrsmeder, bössmeder, urmakare, svärdfejare, plåtslagare, hovslagare, knivsmeder och grovsmeder. Senare tillkom till exempel Pistol- och harneskmakareämbetet inom yrkesgruppen, se de båda arkiven Klen- och pistolsmedsämbetet förteckning nr 66/30 och Plåtslagare- och harneskmakareämbetet nr 66/48. Smedsämbetets arkiv omfattande 0,1 meter saknas sedan år 2008, även uppgift om arkivets tidsomfattning saknas. Se istället ovan uppräknade arkiv som förvaras i Stadsarkivet.

Källor:

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholms, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81, Stockholm 1987

Johansson, John, Smedernas fackförening – minnesskrift 1891-1941, Stockholm 1940

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Snickareämbetet (66/65)

Den första skråordningen som gällde snickeriarbete i Stockholm utfärdades 1547. På den tiden var snickare i stort sett liktydigt med möbelsnickare och tillhörde samma skrå. Till snickarens uppgifter hörde att tillverka möbler, likkistor och fast inredning som dörrar, listverk och golv samt snida figurer till medeltida altarskåp.

Arbetet låg nära timmermannens, se Timmermansämbetet förteckning nr 66/77. En särskild förordning förSnickareämbetetupprättades av borgmästare och råd i Stockholm 1574 och är antagligen ämbetets äldsta officiella förordning. Även enligt denna stadga bestod snickarens huvudsakliga uppgift i att tillverka möbler.

Snickareämbetet i Stockholm var det absolut största i landet. År 1622 fanns det 14 verkstäder och 1689 hade antalet ökat till 43. Vid skråväsendets upplösning 1846 var antalet ca 100.

Snickareämbetets arkiv omfattar en volym med olika slags handlingar tiden 1751-1868. Volymen har förtecknats i november 2009. I Kungliga biblioteket förvaras förteckning över mästare 1688-1790 och i Nordiska museet ett flertal handlingar 1688-1924.

Källor:

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81, Stockholm 1987

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Söderlund, Ernst, Stockholms hantverkarklass 1720-1772 – sociala och ekonomiska förhållanden, Stockholm 1943

Snörmakarämbetet (66/66)

Snörmakaryrket har funnits sedan medeltiden. Snörmakare tillverkade snoddar, fransar, tofsar, band och liknande. Snörmakare kallades även possementmakare efter den tyska benämningen posamentier för snörmakare. Efter att Snörmakareämbetet hade upphört 1847 i samband med skråväsendets upplösning bildades en förening för sjuk- och begravningshjälp. Föreningen kallades ”Snörmakare Föreningen Intill Döden” (S.F.I.D.).

I Stockholms stadsarkiv förvaras en volym, tiden 1783-1877, från Snörmakareämbetet som även innehåller några av S.F.I.D:s handlingar. Arkivet har ordnats och förtecknats i november 2009. Hos Nordiska museet förvaras ett antal handlingar, tillhörande både ämbetet och dess gesällskap, 1648-1927.

Källor:Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Sockerbagaresocieteten (66/67)

Sockerbagaresocieteten i Stockholm organiserades 1688 och upphörde i och med skråväsendets upplösning 1846. Kommerskollegium utfärdade ett reglemente för societeten den 7 augusti 1767 (se Stockholms stadsarkivs bibliotek).

År 1771 var 21 sockerbagare verksamma i Stockholm. Sockerbagarna lydde under Hallrätten. Sockerbagaregesällernas ”hjälp-, sjuk- och begravningskassa” bildades den 10 februari 1773 och var den första organiserade sammanslutningen för sockerbagaregesäller.

Sockerbagaren framställde sötade bakverk och började under 1800-talets andra hälft kallas för konditor. Bagare och sockerbagare tillhörde aldrig samma skrå, men i slutet av 1800-talet blev det vanligt att yrkesgrupperna drev förenade bageri- och konditorirörelser.

Efter att Sockerbagaresocieteten hade upphört när skråväsendet upplöstes i slutet av 1846 dröjde det några år till Sockerbagarnas sjuk- och begravningskassa stiftades 1852.

Sockerbagaresocietetens arkiv omfattar två volymer tiden 1772-1846. Arkivet har registrerats i databasen ARKIS II i november 2009. Handlingar förvaras även hos Nordiska museet, 1767-1852.

Källor:

Arnberg, Anton, Sockerbagarnas sjukkassa, Stockholm 1927

Cassén, Natanael, Sockerbagare i Stockholm under 1600-1700-talen, Sveriges konditorsförenings småskrifter III, Stockholm 1936

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Sporrmakareämbetet (66/68)

Sporrmakare, även kallade sporrsmeder, tillhörde yrkeskategorin smeder. Magistraten i Stockholm utfärdade en skråordning förSporrmakareämbetet1656. Sporrmakarna tillverkade smidesarbeten till hästutrustning, som sporrar, betselbeslag och stigbyglar.

Sporrmakareämbetets arkiv består av en volym med protokoll 1682-1781. I Nordiska museet förvaras 1656 års skråordning.

Källor:

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Stadens olika betjänte (66/69)

Arkivet ordnades och förtecknades första gången 1981 då även följande historik författades: ”Stadens olika betjäntes arkiv består av handlingar från en rad olika ämbeten i Stockholm vilka räknades till stadens tjänare och inte tillhörde borgerskapet. Handlingarna har ihopsamlats från ett flertal andra arkiv där de hamnat och en gemensam arkivbildare saknas följaktligen för arkivet.

Större delen av handlingarna berör de sjuk- och begravningskassor som de olika ämbetena inrättade under 1700- och 1800-talen, men även en mängd handlingar rörande de enskilda ämbetsutövarna ingår. Tidsmässigt sträcker sig arkivet från början av 1700-talet till 1870-talet då de flesta av de gamla ämbetena hade upplösts eller uppgått i andra organisationsformer.

Till de ämbeten i Stockholm som räknades som stadens tjänare hördemätare,packare,vräkareochvägare. Dessa räknades från början till borgerskapet och mätare och packare förekommer i borgarböckerna under hela 1600-talet medan vräkare och vägare gör det endast i undantagsfall.

År 1717 riktade överståthållaren en fråga till magistraten huruvida packare och mätare var att betrakta som borgare eller stadens tjänare och inte långt därefter ställdes dessa ämbeten utanför borgerskapet. De övriga ämbetena som ingår i arkivet ärstadens arbetsmanskap,hamnfogdarnaochbesökarna. De många ämbetena är till olika grad representerade i det bevarade materialet och många handlingar saknas för de flesta av dem. Därför har handlingarna från de olika ämbetena slagits samman till gemensamma serier.

I det följande skall ges en presentation av de ämbeten som ingår i arkivet och deras verksamhetsområden. Gemensamt för de flesta av dem är att de är knutna till handeln och tullförvaltningen i Stockholm.

Den grupp av stadens betjänte som är rikligast representerad i arkivet är de olika mätarämbetena. Redan i de tidiga medeltida städerna fanns särskilt anställdamätareav olika varor. Mätarnas bemedling var nödvändig och lagstadgad vid handel mellan borgare och främmande p.g.a. de invecklade och divergerande måttsystemen vid denna tid och även senare. Efter skråmönster organiserades mätarna i två lag under 1600-talet,salt- och spannmålsmätarnasamtkalk-, krit- och stenkolsmätarna[de sistnämnda se även förteckning nr 66/26]. Senare tillkom ävenparmmätarnavilka mätte hö som såldes efter parm innan det började säljas efter vikt. Riksdagen förordnade 1638 att det skulle finnas edsvurna mätare i städerna.

Städerna fick rätt att uppta mätarpengar av alla inkommande varor vilket var en viktig del i mätarnas inkomster. 1723 stadgades att ett mätarhus skulle uppföras i alla städer där sådana inte fanns förut. I Stockholms stads ordinantier (tryckt år 1679) finns en rad förordningar som slår fast hur och var mätandet skulle göras. Bl.a. föreskrivs det att spannmål skulle mätas genom en ”krönt skruf”. Mätarpengar skulle betalas lika av säljare och köpare, ett halvt öre silvermynt för varje tunna. Mätningsskyldigheten upphörde i Stockholm för inkommande varor 1872 och ett år tidigare hade det gamla salt- och spannmålsmätarlaget fått avsked.

Avpackarnaär det endastsillpackarnasom är representerade i arkivet. [Se även Sillpackareämbetet förteckning nr 66/56.] Packarna hade till uppgift att besiktiga och ompacka samt övervaka packningen av vissa varor (t.ex. sill, strömming och kött) som infördes till städerna och utskeppades därifrån.

Detta skedde på en s.k. packarebana iordningställd särskilt för ändamålet. Straffet för att upplägga ompackat och ombesiktigat gods i sina bodar i Stockholm var 40 marks böter och godsets förlust.

Frånvräkar- och vägarämbetenafinns mycket lite handlingar i arkivet. Bland de olika vräkarna finns baratjärvräkarnarepresenterade. Dessa hade till uppgift att kontrollera beskaffenheten hos tjäran och beslagta den tjära som inte var fullgod. Vräkarpengar betalades hälften var av köpare och säljare.

Vågkarlarnatjänstgjorde vid de olika vågar som kunde finnas i städerna. Viktigast var järnvågarna och metallvågarna där man kontrollerade de till städerna inkommande eller utgående metallernas beskaffenhet, vikt och stämpling. Vågkarlarna uppbar vågpengar för sin tjänst. [Se även arkivet Våg- och skålkarlar i Stockholm, förteckning nr 66/88.]

En stor del av handlingarna i arkivet kommer frånStockholms arbetsmanskapvilket är ett gemensamt namn på några grupper av Stockholms tjänare vilka på 1700-talet bildade ett ämbete med en sjuk- och begravningskassa [se även Stadsarbetsfolkets dödlåda nr 66/70]. Till detta ämbete hörde timmermän, hantlangare, pådrivare (förmän) och dagsverksfolk.

De två sista ämbetena som ingår i arkivet ärhamnfogdarnasochbesökarnas. Båda fungerade som ett slags lägre tjänstemän knutna till hamnen och tullverket. Hamnfogdarna hade till uppgift att hålla uppsikt över att snygghet och ordning iakttogs på stadens kajer. Där skulle de bereda plats för ankommande fartyg och tillhandahålla landgångar och andra redskap som kunde behövas.

Besökarna var anställda vid tullbevakningen och hade till uppgift att gå ombord på ankommande fartyg innan de lade till. Fr.o.m. 1729 hade besökarna också till uppgift att kontrollera accis och andra liknande avgifter av varor och fartyg.”

Stadens olika betjäntesarkiv omfattar c:a 1,5 hm tiden 1675-1874. Arkivet innehåller till större delen protokoll 1745-1874 (serie A) och räkenskaper 1754-1874(ser. G 1-G 3), men också bland annat medlemsmatriklar 1716-1868, förordningar och reglementen 1645-1849(ser. B och Ö 1), handlingar rörande rättsfall 1796-1873 (serie F 1).

Källor:

Stadens olika betjäntes arkiv (se/ssa/0066/69), Inledning till arkivförteckning 1981 (D 2)

Stadsarbetsfolketes dödslåda (66/70)

Stadsarbetsfolkets dödlådas arkiv omfattar en volym med räkenskaper 1782-1793. Troligen är ”stadsarbetsfolket” detsamma som ”Stadens arbetsmanskap” som bildade en sjuk- och begravningskassa för några yrkesgrupper under 1700-talet. Se Stadens olika betjäntes arkiv förteckning nr 66/69.

Källor:

Stadens olika betjäntes arkiv (se/ssa/0066/69), Inledning till arkivförteckning 1981 (D 2)

Stolmakareämbetet (66/71)

Före 1600-talets mitt tillverkades alla slags möbler av snickare (se Snickareämbetet förteckning nr 66/63). När behovet av lösa sittmöbler ökade utvecklades en specialisering inom snickaryrket och särskilda stolmakare uppstod som en egen hantverksgrupp.

Stolmakareämbetet i Stockholm bildades 1664. På 1680-talet omfattade ämbetet fem mästare, sju gesäller och en lärling. Närmare 100 år senare fanns det sju mästare, nio gesäller och åtta lärlingar. I samband med skråväsendets upplösning 1846 upphörde Stolmakareämbetet.

Stolmakareämbetets arkiv omfattar en volym vilken innehåller memorialprotokoll 1832 och odaterad lådräkning.

Källor:

Baekström, Arvid, Till Stockholms stolmakareämbetes historia 1664-1846, Nordiska museet, Fataburen - kulturhistorisk tidskrift 1-4, Stockholm 1921

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Sämsk- och handsmakareämbetet (66/74)

Enligt taxerings- och mantalslängder för Stockholm 1770 fanns det inom sämskmakaryrket sju verksamma mästare, nio gesäller och sju lärlingar; bland handskmakarna verkade tio mästare, 21 gesäller och 18 lärlingar vilket tyder på att i synnerhet handskmakarna hade en storhetsperiod vid den tiden.

Tillverkningen av sämskskinn, liksom andra skinnsorter, bereddes ursprungligen av garvare (se Garvareämbetet, förteckning nr 66/12). Sämskskinn är en speciell form av mjukbehandlat skinn med väldigt hög uppsugningsförmåga.

Sämskskinnsproduktionen infördes till Sverige troligen i början av 1600-talet och var en specialgren inom garvaryrket som krävde stor yrkeskunskap och även speciella anläggningar för tillverkningen. På 1720-talet tillhörde sämskmakarna de vanligaste yrkesgrupperna både i Stockholm och i landsortsstäder, mycket beroende av den stora användningen av skinnet i dräkter och uniformer.

Handskmakarna utgjorde från 1800-talets början en liten yrkesgrupp och är idag närmast utrotningshotad. Inom handskmakaryrket rymdes, förutom handskmakare, handsksömmare (oftast kvinnor), handskblockare som mätte och sträckte skinnen samt handskstansare.

Handskmakarna hade en lärlingstid på fyra år varefter ett gesällprov lämnades till Handskmakareämbetet för bedömning och ännu några decennier in på 1900-talet förekom gesällvandringar till Tyskland, Frankrike och Italien för att få yrkeserfarenhet. Fortfarande kan mästarprov avläggas för att erhålla mästarbrev, trots att tvånget för detta upphörde 1864 då total näringsfrihet infördes i Sverige.

I Stockholms stadsarkiv förvaras de två yrkesgruppernas sammanslagna ämbetes arkiv,Sämsk- och handskmakareämbetet, tiden 1615-1845. Arkivet, som har ordnats och förtecknats i november 2009, omfattar två volymer som bland annat innehåller protokoll 1775-1845 och in- och utskrivningsbok 1776-1845. Nordiska museet förvarar diverse handlingar från sämskmakareämbetet, sämskmakarnas gesällskap (förening för gesäller) och sämskmakeriarbetarna tiden 1690-1921.

Källor:

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

T

Tapetserarämbetet (66/75)

Tapetserarna verkade inom ett brett arbetsfält fram till senare hälften av 1800-talet och sysslade främst med att stoppa och klä olika slags möbler, men även med tillverkning av kuddar, madrasser och dynor samt sätta upp vävda tapeter, gardiner och draperier, flaggdekorationer, lägga in mattor m.m.

Uppsättningen av papperstapeter övergick till målarens arbetsuppgifter vid mitten av 1800-talet då den sortens tapeter blev vanliga bland stadsinvånarna. Numera består tapetserarens uppgifter mest i att renovera, stoppa och klä om äldre möbler.

År 1778 inrättadesTapetserareämbeteti Stockholm, men tapetserare i Sverige finns omnämnda sedan år 1660 då ett par var knutna till Stockholms slott och Drottningholms slott. Skråordning för ämbetet utfärdades den 26 mars 1787.

När skråväsendet upplöstes i december 1846 ombildades de flesta ämbetena till hantverksföreningar. Tapetserarföreningen, omfattande alla svenska utövare inom yrket, bildades 1847 och i den ingick även det tidigare ämbetets begravningshjälpkassa. Den nybildade Tapetserarnas sjuk- och begravningskassa stiftades den 17 februari 1876. Stockholms tapetserarefackförening bildades 1886.

En volym från Tapetserareämbetet finns bevarad i Stockholms stadsarkiv. Den innehåller memorialprotokoll 1828-1830-tal. I Nordiska museet förvaras ett antal handlingar tiden 1788-1876.

Källor:

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Thunell, Paul, Stockholms Tapetserarefackförening 1886-1926 – minnesskrift, Stockholm 1926

Vahlne, Bo, Bengt Bergman – tapetserare, Samfundet Sankt Eriks årsbok år 2000

Tenngjutareämbetet (66/76)

Den vanligaste benämningen för yrkesbenämningen tenngjutare var kanngjutare. Tillverkning av kannor, kärl och andra föremål av tenn förekom under romartiden och tidigare än så.

I Stockholm och Visby finns kanngjutare omnämnda sedan 1300-talet. Någon känd sammanslutning av tenngjutare i Stockholm förekom inte förrän 1545 då skråordningen för Gryt- och kanngjutareämbetet stadfästes av borgmästare och råd.

Nästa skråordning utfärdades 1622 av Stockholms magistrat och för tenngjutare omfattande hela Sverige den 14 mars 1694 av Kungl. Maj:t. C:a 1690 fanns det 13 kanngjutaremästare i Stockholm, varav åtta var svenskar och fem från utlandet.Tenngjutareämbetetinrättades 1720. År 1770 var 9 mästare, 15 gesäller och 18 lärlingar mantalsskrivna i Stockholm.

Det tycks vara så attTenngjutareämbetetär detsamma som Kanngjutareämbetet, se förteckning nr 66/28, trots att de har bildat olika arkiv vid överlämnande av arkivhandlingar till Stockholms stadsarkiv. Tenngjutareämbetets arkiv omfattar en volym med protokoll 1828 och 1838 samt verifikation 1828. Nordiska museet förvarar handlingar tiden 1545-1849, däribland skråordning daterad den 22 juni 1545.

Källor:

Bruzelli, Birger, Tenngjutare i Sverige, Stockholm 1967

Löfgren, Albert, Det svenska tenngjutarehantverkets historia, Stockholm 1950

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Söderlund, Ernst, Stockholms hantverkarklass 1720-1772 – sociala och ekonomiska förhållanden, Stockholm 1943

Timmermansämbetet (66/77)

Ett av de äldsta ämbetena i Stockholm är Timmermansämbetet vars skråordning utfärdades 1454 av borgmästare och råd. Av skråordningen från detta år framgår det att den var förnyad och således har en äldre funnits som det saknas uppgifter om.

Timmermännen var också en av de största hantverksgrupperna under medeltiden. Deras uppgift vid den tiden bestod i att vid uppförandet av hus bygga bjälklag, golv och takstolar av trä och vid byggnadsskedets slut färdigställa den fasta inredningen.

Fram till slutet av 1500-talet var Timmermansämbetet en svag organisation, men ca 1600 - 1650 utvecklades sammanslutningen till att bli ett traditionellt ämbete med lärlingar, gesäller och mästare. Det var också vid mitten av århundradet som en majoritet av mästare bestående av tyska timmermän började uppträda och kalla sig byggmästare.

Timmermansämbetet var föregångare till Byggmästareämbetet, se förteckning nr 66/07. Omkring sekelskiftet 1700 ändrades beteckningen timmermansämbete till byggmästareämbete. Ett annat närliggande yrkesområde var snickarens, se Snickareämbetet nr 66/65 och från 1800-talet även murarens, se Murmästareämbetet nr 66/42.

Skillnaden mellan timmermannens och snickarens yrken var att till timmermansarbeten räknades alla träarbeten där man inte använde lim, i övrigt tillhörde det snickarens område.

Efter skråväsendets upplösning 1846 bildades så småningom fackföreningar med anknytning till byggbranschen, t ex Stockholms Snickeriarbetareförening 1880 (senare kallad Träarbetareföreningen) och Stockholms Byggnadstimmermans förening 1896.

I Stockholms stadsarkiv förvaras Timmermansämbetets arkiv tiden 1675-1858, omfattande tre volymer som innehåller protokoll, reglementen och räkenskaper. Hos Nordiska museet förvaras även handlingar 1730-1904, varav den yngsta handlingen utgörs av lådräkning för timmermännen vid Stora varvet 1899-1904.

Källor:

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81, Stockholm 1987

Edgren, Lars, Från skråhantverk till näringsfrihet,

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Pursche, Werner, Från timmermans- till byggmästarämbete – ett Stockholmsskrås omvandling under 1600-talet, Särtryck ur Stockholms byggmästareförening, Stockholm 1964

Tobaksfabrikörssocieteten (66/78)

Tobaken kom till Stockholm runt sekelskiftet 1600 då holländska skeppare förde med sig en liten mängd tobak och även tillbehör som dosor och pipor. Men det var först i början av 1620-talet som importen började ta fart när antalet brukare av varan ökade. År 1641 infördes det första monopolet på tobakstillverkning vilket avskaffades och tillkom igen flera gånger under seklet.

Enligt 1652 års mantalslängd fanns det en tobaksspinnare i Stockholm, år 1676 var antal 15.

På 1680-talet utfärdades privilegier för tobaksspinnare i Stockholm av Kommerskollegium. Reglemente för Tobaksspinnaresocieteten utfärdades 1751.

Tobaksspinnare var ett annat namn för tobaksfabrikörer under 1600- och 1700-talen. Tobakspinnerierna (fabrikerna) var koncentrerade till Södermalm, där det också fanns flera tobaksodlingar långt fram i tiden.

Tobaksfabrikörssocietetensarkiv omfattar en volym, tiden 1763-1789. Arkivet har registrerats i databasen ARKIS II i november 2009. I Walter Loewes bok (se nedan) presenteras även ett antal biografier över tobaksspinnare, tobaksrullare och daglönare i Stockholm 1654-1700.

Källor:

Loewe, Walter, Tobaksspinnarna, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 112,

Stockholm 1993

Stahre, Nils-Gustaf, Fogelström, Per-Anders m fl, Stockholms gatunamn, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 50, Stockholm 1992

Svenska Tobaksmonopolet, Hantverkare och fabriker inom svensk tobaksnäring 1686-1915, Stockholm 1950

Trolle af, Ulf, Om tobak i Sverige – jubileumsskrift 1915-1965, Stockholm 1965

Tobakshandlarsocieteten (66/79)

I Stockholm salufördes tobak till en början av kryddkramhandlare (se Kryddkramhandels-societeten nr 66/35) efter att dessa inlämnat en specifikation till handelskollegiet 1638 över vilka varor de ämnade sälja.Tobakshandelssocietetenbildades 1790. Se även Tobaksfabrikörssocieteten, förteckning nr 66/78. Tobakshandelssocietetens arkiv omfattar fem volymer med varierande innehåll tiden 1751-1873.

Källor:

Loewe, Walter, Tobaksspinnarna, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 112,

Stockholm 1993

Stockholms tobakshandlareförening 50 år – jubileumsskrift 1902-1952, Stockholm 1952

Traktörsocieteten(66/80)

Kungl. Maj:t utfärdade det första reglementet för den 23 november 1770, därefter har flera förnyade antagits. Traktörssocieteten hade rätt att föra brännvin och andra destillerade spirituösa drycker och serverade även mat. Se även arkiven Krögareämbetet, se/ssa/0066/36, och Vinskänkssocieteten, se/ssa/0066/87.

Traktörssocietetens arkiv omfattar 3,5 meter, för tiden 1740-1888. Arkivet är ganska väl bevarat, men luckor förekommer. Huvudsakligen innehåller arkivet protokoll (serierna A 1-A 4) och räkenskaper (serierna G 1-G 4).

Källor:

Traktörssocietetens arkiv (se/ssa/0066/80), Trycksaker 1800-tal (Ö 1)

Alexandersson, Karolina, Vinskänkssocieteten i Stockholm ca 1800-1849, C-uppsats vid Södertörns högskola vt 2001

Järbe, Bengt, Krogarnas Stockholm, Stockholm 1971 Rehnberg, Mats, Stora krogboken, Stockholm 1987

Trädgårsmästareämbetet (66/81)

Trädgårdsmästareämbetet i Stockholm inrättades den 11 juni 1735 i enlighet med en kunglig resolution utfärdad samma år.

Trädgårdsmästareämbetets arkiv i Stockholms stadsarkiv omfattar en volym, tiden 1751-1847 vilken innehåller protokoll och olika slags handlingar, bland annat förslag till reglemente, spridda år.

I Nordiska museet förvaras handlingar 1731-1870 och i Riksarkivet 1732-1848.

Källor:

Ahrland, Åsa, Den osynliga handen – trädgårdsmästaren i 1700-talets Sverige, Stockholm 2006

Tunnbindareämbetet (66/82)

I staden Strasbourg omnämns de första tunnbindarna så tidigt som år 982 och i dess stadslag från slutet av 1100-talet finns de äldsta tecknen på bildandet av ett skrå. Tunnbindarnas skrå inrättades i Stockholm i början av 1500-talet, skråordningen förnyades 1579. Omkring 1560 var åtta tunnbindare verksamma i huvudstaden, där flertalet av de svenska tunnbindarna fanns. I början av 1600-talet hade antalet ökat till ett tjugotal.

Tunnbindarna tillverkade tunnor, fat, såar, kar m m av trä för allt gods som skulle förvaras och distribueras. Tunnbindarna utgjorde aldrig någon stor yrkesgrupp, men fyllde en viktig funktion då deras produktion av förvaringskärl behövdes för export av varor inom all handel och sjöfart.

Sedan medeltiden och ända in på 1900-talet har de allra flesta varor packats i trä. I vin- och spritproducerande länder fortlever ännu förpackningsformen för varor som skall lagras på ekfat. Förutom förvaring av alkoholhaltiga drycker, lämpade sig trätunnor bättre än metallkärl till förvaring av tjära, beck, fotogen, olja, gips, färg m m och matvaror som smör, sirap, mjöl, salt, fisk (särskilt sill och strömming) samt kött då trämaterialet bättre motstod frätande syror än metall.

I Stockholms stadsarkiv förvaras en volym tillhörande Tunnbindareämbetet vilken innehåller protokoll av skilda slag 1673 och 1827-1847, spridda år, samt handlingar till memorial-protokollen 1827-1833. Handlingar som förvaras hos Nordiska museet, 1579-1846.

Källor:

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81, Stockholm 1987

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

U

Urmakareämbetet (66/83)

Redan under medeltiden fanns det urmakare i Sverige, men yrkesgruppen nämns för första gången först i Smedsämbetets skråordning den 12 mars 1622.

Urmakareämbetet i Stockholm stiftades den 12 juni 1695 och bestod då av tre mästare vilket var minimigränsen för att få bilda ett eget skråämbete. Innan dess tillhörde urmakarna närmast Klensmedsämbetet (se förteckning nr 66/30) som var en kategori inom Smedsämbetet (se förteckning nr 66/63).

I slutet av 1600-talet fanns det, enligt Urmakareämbetets protokoll, sex mästare, var och en med ett par gesäller och några lärlingar, totalt ca 20 personer som tillhörde ämbetet. I mitten av 1700-talet uppgick antalet mästare till omkring tio. Till ämbetet i Stockholm var även mästare i Göteborg, Karlskrona och Norrköping anslutna då de var för få för att bilda ett eget ämbete i respektive stad.

Till skillnad från de allra flesta andra hantverksämbeten tilläts urmakarna att verka självständigt utanför skrågemenskapen efter 1739 års utfärdade Hallordning och stiftande av Hallrätter lydande under Kommerskollegium.

Hallrätten hade till uppgift att övervaka fabriker och manufakturer. Enligt Hallordningen tilläts vissa slag av hantverkare att idka sitt yrke utanför skråämbetena och urmakarna tillhörde den gruppen och fick därför tillstånd av Hallrätten att verka som s k ”frimästare”. Tillverkningen av klockor präglades sedan dess av industriell tillverkning vid sidan av hantverksmässig produktion.

Den 28 november år 1788 hölls Urmakareämbetets sista protokollförda sammanträde. Då fanns det endast två mästare kvar inom ämbetet, alla andra urmakare i Stockholm arbetade som frimästare.

Urmakareämbetet arkiv omfattar en volym vilken innehåller protokoll 1695-1788 och in- och utskrivningsbok 1763-1792.

Källor:

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Pipping, Gunnar, Sidenbladh, Elis och Elfström, Erik, Urmakare och klockor i Sverige och Finland – historisk översikt jämte förteckning över personer som verkat inom urmakeri och angränsande hantverk före år 1900, Stockholm 1995

V

Vagnmakareämbetet (66/84)

Vagnmakare var egentligen en bland flera yrkesgrupper som tillverkade vagnar. Bland dem som också var delaktiga i tillverkningen av en vagn hörde hjulmakaren, smeden, hovslagaren, snickaren, korgmakaren, sadelmakaren, snörmakaren, gördelmakaren och tapetseraren.

Alla dessa hantverkare hade sina speciella tillverkningsområden. Vagnmakarens insats bestod främst i att tillverka hjul och vagnars och kärrors underreden. Skillnaden mellan vagnar och kärror är att de förra har fyra hjul och de senare två.

Från 1500-talet finns skriftliga uppgifter om vagnmakare, även kallade hjulmakare vid den tiden. År 1663 bildadesVagnmakareämbeteti Stockholm. Allteftersom efterfrågan på vagnar ökade för adeln och förmögna borgare ökade antalet vagnmakerier, särskilt under senare delen av 1700-talet och verkstäderna expanderade ytterligare under 1800-talet.

Kommerskollegium beslöt 1831 att byggandet av vagnar skulle inordnas under fabrikshanteringarna (Hallrätten) då så många hantverkare var inblandade i vagnstillverkningen att produktionen hämmades av skråbestämmelserna. Skråväsendet upplöstes den 22 december 1846.

Vagnmakareämbetets arkiv omfattar en volym, 1796-1847, vilken bland annat innehåller in- och utskrivningsbok 1790-1847 och protokoll 1827-1833. Arkivet har förtecknats i december 2009. Hos Nordiska museet förvaras även en del handlingar 1769-1871, däribland sjukkassans handlingar.

Källor:

Nygren, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Viktualiehandelssocieteten och viktualiehandlarnas pensionförening (66/85)

En stadga baserad på Kungl. Maj:ts handelsförordning upprättades den 19 december 1734 förViktualiehandelssocieteten, även kallad Spannmålssocieteten eller Hökaresocieteten. Ett reglemente för societeten utfärdades av Kommerskollegium 1765. Viktualiehandel (senare kallad speceriehandel) var en beteckning för handel med i första hand torra matvaror som kaffe, kryddor, mjöl och gryn.

Viktualiehandlarnas pensionsinrättning(senare pensionsförening) bildades 1737 och benämndes förstSpannmåls-, Minut- och Victualiesocietetens Cassa.

När Viktualiehandelssocieteten upphörde att vara en särskild klass av Stockholms Borgerskap efter skråväsendets upplösning i slutet av 1846 fortsatte pensionsföreningens verksamhet. Det bestämdes då att societetens gemensamma egendom i löst och fast gods hädanefter skulle utgöra en grundfond för understöd och bidrag till underhåll och vård för före detta societetsmedlemmar och deras änkor och barn. En styrelse bestående av 12 ledamöter tillsattes. Den 7 december 1847 stadfästes pensionsinrättningens reglemente av Kungl. Maj:t. Pensionsföreningen existerar fortfarande och levererar med jämna mellanrum handlingar till Stockholms stadsarkiv.

Viktualiehandelssocietetens och dess pensionsförenings arkiv omfattar för närvarande drygt 3 meter tiden 1714-2008.

Källor:

Viktualiehandelssocietetens arkiv (se/ssa/0066/85), Reglementen 1864-1911 (B 1), Medlemsförteckningar 1962-2008 (D 1:3)

Vindragareämbetet (66/86)

Dragare sysslade med hantering och transporter av olika slags varor som kom till hamnarna. Dragarnas skrå i Stockholm omnämns i stadens tänkeböcker under 1400-talets senare hälft och deras första skråordning är från 1502 eller 1503. Inom yrkeskategorin dragare förekom till exempel koppardragare, järndragare, säckdragare och vindragare.

Vindragareämbeteti Stockholm bildades 1678 och bestod då av 14 personer. Vindragarna arbetade med flytande eller halvflytande varor och skötte transport, lagring och tappning av dessa varor i hamnarna, främst på Skeppsbron.

Vid Stora Hoparegränd nr 6 i Gamla Stan hade vindragarna sin ämbetslokal och drev där även ett härbärge. Ett reglemente för ämbetet utfärdades av Ämbetskollegium den 4 maj 1745. Enligt detta hade Vindragareämbetet ensamrätt när det gällde att transportera vin och brännvin från hamnarna till källare, med undantag för den hantering som sköttes av vinhandlare och vinskänkar. Öltransporter sköttes av bryggarnas eget folk.

Vindragareämbetet upphörde när skråväsendets upplöstes i slutet av 1846, men ett skråliknande vindragarlag fanns kvar till 1930 och några få vindragare var ännu verksamma i Stockholm på 1940-talet.

Vindragareämbetets arkiv omfattar en volym, tiden 1786-1848, och innehåller protokoll, matrikel och lådräkningar samt en odaterad rulla över vindragare. I Kungliga biblioteket förvaras den första skråordningen, 1502/03 (utgiven 1856). Troligen återfinns även handlingar hos Nordiska museet.

Källor:

Nordström, Alf, Vindragarna, Stockholm 1975

Nyström, Bengt, Biörnstad, Arne, Bursell, Barbro (red.), Hantverk i Sverige – om bagare, koppareslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken, Stockholm (1989) 1996

Vinskänkssocieteten (66/87)

Tillkomsten av vinskänkar som en särskild yrkesgrupp räknas till mitten av 1600-talet efter att 1635 års handelspartering hade stadgat att vinskänksyrket skulle frigöras från gästgiveri-idkandet. I början var vinskänkshanteringen begränsad till vin och ”utländska drycker”, men mot slutet av 1600-talet utvidgades rättigheterna till att även omfatta handel med svenskt brännvin. Ursprungligen bestämdes att vinskänkarna också skulle stå för utskänkning av öl, men det bortföll senare när speciella ölutskänkningsställen som innehades av krögare inrättades.

Vinkällare innehades av vinskänkar som vunnit burskap som borgare i yrket och därför ägde rättighet att importera och saluföra vin, både till utskänkning och avhämtning. En sammanslutning av vinskänkar, Vinskänkssocieteten, bildades 1702. Verksamheten reglerades av ett reglemente utfärdat av Kommerskollegium den 23 april 1703 och senare av Kungl. Maj:ts reglemente den 25 november 1720. Enligt 1703 års stadga uttogs fattigvårdsavgifter till stöd för det allmänna av societetens ledamöter kvartalsvis. I kungliga brev den 14 december 1741 och 23 september 1744 föreskrevs även stöd i form av lasarettspenningar och spinnhusavgifter.

När skråväsendet upplöstes i slutet av 1846 upphörde Vinskänkssocieteten och omvandlades till en pensions- och begravningskassa vars reglemente fastställdes av Handelskollegium den 3 april 1849. Medlemmar i kassan var alla som vid upphörandet av societeten hade innehaft burskap som vinskänk. Delaktighet i kassan kunde även på vissa villkor erhållas mot avläggande av inträdesavgift. Pensions- och begravningskassan upphörde den 27 oktober 1898 då antalet delägare hade minskat till sex personer, samtliga över 60 år. Nyrekrytering omöjliggjordes då det inte längre gick att vinna burskap till vinskänksyrket.

Vinskänkssocieteten arkiv, vari pensions- och begravningskassas handlingar ingår, omfattar en meter handlingar, från tiden 1602-1898. De äldsta handlingarna, fr.o.m. år 1602, består av inkomna handlingar vilka bland annat innehåller kungliga brev och resolutioner, korrespondens med myndigheter och besvär från enskilda (serie E). I övrigt består arkivet till exempel av protokoll (A 1) och räkenskaper (G) med början år 1702 och sporadiskt bevarade förteckningar över kypare 1771-1845.

Källor:Vinskänkssocietetens arkiv (se/ssa/0066/87), Inledning till arkivförteckning 1978 (D 2)

Alexandersson, Karolina, Vinskänkssocieteten i Stockholm ca 1800-1849, C-uppsats vid Södertörns högskola vt 2001

Järbe, Bent, Krogarnas Stockholm, Stockholm 1971

Rehnberg, Mats, Stora krogboken, Stockholm 1987

Våg- och skålkarlar i Stockholm (66/88)

Vägare eller våg- och skålkarlar var en yrkesgrupp som under 1600-talet räknades till borgerskapet då dessa på sätt och vis var knutna till handeln och tullförvaltningen i Stockholm. Vågkarlarna tjänstgjorde vid stadens olika vågar, främst järnvågarna och metallvågarna där man kontrollerade inkomna och utgående metallers beskaffenhet, vikt och stämpling. Vågkarlarna uppbar så kallade vågpengar för sin tjänst.

Arkivet omfattar tre volymer, tiden 1752-1870, och består främst av förteckningar över våg- och skålkarlar vid tackjärnvågen och södra och östra viktualievågarna.

Källor:

Stadens olika betjäntes arkiv (se/ssa/0066/69), Inledning till arkivförteckning 1981 (D 2)

Å

Åkareämbetet på Norrmalm (66/89)

Åkareämbetet på Norrmalmuppstod troligen när den norra malmen började bebyggas under 1600-talet. Åkarnas uppgift bestod huvudsakligen i att sköta transporter med häst och vagn. Till en början hade åkarna sin verksamhet förlagd till Norrmalm och Ladugårdslandet (Östermalm). Åkarnas fasta station låg vid Packartorget (Norrmalmstorg).

När skråväsendet upplöstes i mitten av 1800-talet namnändrades Åkareämbetet på Norrmalm tillNorra Åkarelaget. I slutet av seklet övergick verksamheten till att alltmer bli en droskrörelse. Genom Överståthållareämbetets reglemente 1897 upplöstes Norra Åkarelaget och Södra Åkarelaget (se förteckning nr 66/90) officiellt och åkarbeteckningen på droskverksamheten försvann. De norra åkarna bildade intresseföreningen Stockholms åkeriägares förening år 1900.

Norra åkareämbetets arkiv består av en volym med protokoll 1828 och 1832 samt arbetsavtal och ordningsföreskrifter 1905. En protokollsbok 1769-1852 och räkenskapsböcker, okända år, som enligt nedannämnda källa har funnits, saknas i arkivet.

Källor:

Samuelsson, Eivor, Stockholms åkare genom tiderna, Stockholm 1953

Åkareämbetet på Södermalm (66/90)

Redan på 1460-talet omnämns åkare i stadens skotteböcker (skattelängder). Åkarnas uppgift bestod i att sköta transporter med häst och vagn och även att medverka i renhållningen och brandförsvaret. Åkarna tillhörde yrkesgruppen hamn- och transportarbetare.

Åkareämbetet på Södermalm, även benämnd Södra åkareämbetet och Södermalms åkareämbete, höll sitt första sammanträde den 3 april 1653 (se A:1). Åkarna på Södermalm var i mitten av 1600-talet uppdelade i två kategorier, stadsåkare och malmåkare. Stadsåkarna var den förnämsta gruppen som hade sina körslor förlagda till Gamla Stan, trots att de bodde på Södermalm.

Malmåkarna var en fattigare grupp som hade sin verksamhet förlagd enbart till Södermalm. Åkarna hade två fasta stationer, en låg vid Åkartorget (Kornhamnstorg) och den andra vid Skeppsbron. I mitten av 1800-talet namnändrades Åkareämbetet på Södermalm tillSödra åkarelageti samband med skråväsendets upplösning då beteckningarna ämbete eller skrå togs bort.

Många åkare började vid den här tiden alltmer övergå till droskkörningar med häst och vagn. Genom Överståthållareämbetets reglemente 1897 upplöstes åkarelagen på Södermalm och Norrmalm officiellt och åkarbeteckningen på droskverksamheten försvann. Lagen ombildades till intresseföreningar. Se även Åkareämbetet på Norrmalm, förteckning nr 66/89.

Södra åkareämbetets arkiv omfattar 0,8 meter handlingar, tiden 1653-1906. Det är tidsmässigt ojämnt bevarat och innehåller huvudsakligen protokoll 1653-1905 (serie A) och räkenskaper 1699-1906, men också tjänstgöringsbetyg 1819-1840 (serie B), olika slags förteckningar över åkare 1882-1905 (serie D 1), tabeller över åkare och deras stationsplatser 1862-1869 (serie D 2), förbud mot olovliga körningar 1746, förordningar 1746-1857, spridda år (serie E) m.m.

Källor:

Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Monografier utgivna av Stockholms stad nr 81,Stockholm 1987

Samuelsson, Eivor, Stockholms åkare genom tiderna, Stockholm 1953

Uppdaterad